Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraften får mig att glömma potatiskastrullen

/
  • FörfattarenTeju Cole växte upp i Nigeria men är numera amerikansk medborgare. Han skriver en reseberättelse där Lagos länkas samman med New Orleans genom en kedja slavkroppar som sträcker sig över Atlanten.   Foto: Retha Ferguson

Annons

Detta att redan på första sidan ha glömt platsen där jag sitter och läser, glömt att tvätten strax ska hängas, glömt att kastrullen ska tas av plattan så att inte potatisen kokar torr, säger något om kraften i vad som blir läst.

Denna gång är det Teju Coles förstlingsverk, som nu kommer i finstämd översättning av Ragnar Strömberg: reseberättelsen ”Varje dag är tjuvens dag”.

Coles första roman på svenska, ”Öppen stad”, kom ut på svenska i förfjol, en alldeles nödvändig text om såväl historiska som samtida aspekter av vår globala tillvaro.

I ”Öppen stad” var det New Yorks historiska lager som blev synliga och hur staden blivit och förändras via intryck och inflyttning från alla världens hörn. I ”Varje dag är tjuvens dag” återvänder en numera amerikansk medborgare till barndomens och uppväxtens storstad Lagos i Nigeria.

Vad han erfar är en stad som växt nära nog till otymplighet och där vardagen består av ständiga förhandlingar om priset för att inte ha sett en vägskylt, kostnaden för att inte den nya bilens vindruta ska slås sönder, extra kostnad för dieseln till generatorn vid bostaden. Cole får en föraning redan på det nigerianska konsulatet i New York om krav på att betala för sådant som inte kostar, resedokument. Mutor. Betalning. Smörjolja i det sociala systemet. Ett av kolonialismens arv?

Väl i Lagos tränger barndomsminnen fram, den första kärlekens ännu vibrerande känslor, och blandas med insikter om att landets ledning befrämjar laglöshet och ett lågintensivt våld som emellanåt blossar upp och skapar en ständig oro hos alla.

I ett centralt avsnitt i reseberättelsen, citerar Cole ett avsnitt ur Tomas Tranströmers ”Minusgrader” ur samlingen ”Sanningsbarriären” (1978). Cole skriver att han letar efter det som Tranströmer beskriver som en solkatt: ”Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten…”.

Avsnittet handlar om den minst sagt omfattande slavhandeln och skildrar ”den kedja av kroppar som sträcker sig över Atlanten och sammanlänkar Lagos med New Orleans. New Orleans var den största marknaden för mänskligt lösöre i Nya Världen. År 1850 fanns det tjugofem olika slavmarknader i staden. Detta är en hemlighet bara för att ingen vill höra talas om det." Solkatten, återspeglingen, dyker med tiden upp i butiken Jazzhole på Awolowo Road i Ikoyo, en kombinerad skivaffär och bokhandel med ett gränslöst utbud.

Tvätten blev hängd, om än något sent. Potatisen kokade inte torr, eftersom vattenfräsandet mot plattat kom att störa läsningen och jag väcktes ur vistelsen i Lagos via Teju Coles berättelse, som även innehåller svartvita fotografier av författaren.

Nu väntar vi på Teju Coles stora roman om Lagos som planeras till 2016.

Mer läsning

Annons