Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigets första offer

/

Kvinnor och krig. Ett starkt ämne är tema för höstens nya utställning i konsthallen i Sandvikens Kulturcentrum. Skålar för tårar kan behövas, konstaterar vår recensent Niels Hebert.

Annons

Det är unga män, tonåringar. I en hackig filmsekvens ser vi deras ryggar och bakbundna händer. Soldater pekar. Skott smäller. En fånge faller. Sedan en till. Soldaterna som filmar pratar: Fan, batteriet är snart slut…

Sekvensen ingår i Lejla Popovics installation ”Srebrenicas mödrar”, som visas i Sandvikens Konsthall. Hon bor i Sundsvall, men under tre krigsår bodde hon i Bosnien.

I kedjor från väggen har hon fäst sorgens och förtvivlans fåglar klädda i tidningsrubriker. Massakern i Srebrenica, då 8 000 bosniakiska män dödades, är ett öppet sår. Än i dag letar man i och efter massgravar.

Till det mest absurda i denna mikroskopiska del av folkmordet hör vardagligheten mitt i en besinningslös blodtörst, och att soldaterna såg sig som hjältar i en film, inte som mördare.

Lejla Popovic är en av elva konstnärer i utställningen ”Kvinnor och krig” i Sandviken, ett samarbete mellan kvinnliga bildkonstnärer från Västerbotten, Västernorrland och Österbotten i Finland. Projektet startade 2009 med utgångspunkten i att inget krig utkämpats på svensk mark sedan 1808–09.

Några tolkar ämnet sakligt, dokumentärt, andra mer eftertänksamt, filosofiskt och några med starkt uttryck.

Kvinnorna och barnen blir alltmer krigets första offer. Rebecka Adelhult Feklistoff har i sitt verk ”Lämningar” placerat en stor mängd trosor med blodfärgade fläckar trädda på en svart ställning. Som en replik i Konsthallen viskar Anna Ulffs installation ”Hanteras varsamt”, en klänning och en rock i stilla dans på en låda märkt ”Fragile”.

Margareta Klingberg berättar i text och foto om när 842 estniska båtflyktingar kom till Örnsköldsvik 1944 och hur hon fick en ny kompis. Ingen i Ö-vik klagade. Esterna fick plats.

Även Susanne Hedman har ett historiskt perspektiv. I hennes filmer berättar två äldre finska kvinnor om livet under Finlands 1900-talskrig. Hon har också gjort den strama svartvita filmen med en kvinna som ber medan sorgesången ljuder.

Kring minnen rör sig även Ann-Kristin Källström ”Vänterskor”, porträtt av kvinnor som levt under krig, framställda på rispapper och betong och i en kombination av avstånd, sorg och närhet.

En inre tolkning av utställningstemat gör Kirstie Ekelund, som målar upp ett dödens landskap utan skräckromantik, ett landskap tomt men inte öde, som om människan i sin enfald lämnat denna jord.

Det kan behövas skålar för tårar. Margaretha Holmlund har ställt fram 200 porslinsskålar som minnet av de 200 soldater som ska ha stupat på både den svenska och den ryska sidan i slaget i Siikajoki 1808. Intill har Malin Simons skapat ”Saknadens rum” med tygnäsdukar och ett tomt fönster.

I Palestina såg Gunnel Oldenmark bara i några sekunder en kvinna i Noor Shams camp och nu tillägnar hon henne en abstrakt skulptur, ett starkt flöde som kropp mot den brutala fångenskap palestinierna lever i.

Karin Laaja har målat barndomens undanskymda lekar med det förbjudna, den nästan tvångsmässiga kontakten med skulden och skammen, den sida av människors inre som reflekterar ett mörkare landskap i en svårtydd, uråldrig spegling.

Mer läsning

Annons