Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristina Lugn retas med livet

/

Det är synd om människorna hos Strindberg. Men frågan är om det inte är mer synd om dem hos Kristina Lugn.

Annons

För hos henne är människans tragik småaktig, desperat och fångad i en unken förortslägenhet. Som hemma hos Tant Blomma, en dagmamma som är ”mycket, mycket ensamstående”. I Dalateaterns gästspel på Gävle teater, där två enaktare av Kristina Lugn spelas efter varandra, får vi först träffa henne tillsammans med det förvuxna dagbarnet, som sitter instängd i vad som ser ut som en bur av kravallstaket och längtar efter sin mamma. Tant Blomma går och vattnar sina blommor medan livet rinner förbi. Ett existentiellt, lågmält drama utspelas mellan dem, pepprat med en patenterad Lugnsk humor – en humor som kan liknas vid en solloj orm som ändå plötsligt kan hugga till.

”Tant Blomma” påminner mer om två personporträtt än om en pjäs med dramatisk nerv. Dagmamman och babyn, med den bedårande och samtidigt freaky hårlocken, får kvida fram sin ångest. Joel Torstensson gör babyn till en fröjd att se, men texten han och Susanne Hellström har att arbeta med är oformlig även om de enskilda delarna i den ofta är briljanta.

Då flyger det mer gnistor om paret Rut och Ragnar, som dansar glatt inledningsvis, som om de firar sin förlovning. Men istället för en början firar de ett slut. De ska skiljas och genomgår de omvända bröllopsceremonierna för att lösa bandet mellan dem. Kristina Lugn tar en festlig situation och kramar så mycket svart humor ur den som hon bara förmår. Paret grälar och fördelar bohaget mellan sig medan oneliners skjuts ur deras munnar med en frekvens som skulle göra en stand up-komiker grön av avund. Vår skröpliga kärlek packas upp på scenen medan de packar ner sina liv i boxar. Anna Fahlstedt och Jakob Fahlstedt lyckas hitta en ton mellan aggression och de sista knappt glödande resterna av kärlek. Tant Blomma och dagbarnet har sina stunder, men det är Rut och Ragnar som gör kvällen.

Idén att spela två enaktare av Kristina Lugn efter varandra är inte tokig. Att höra hennes röst i två skilda pjäser, så tätt inpå varandra, lyfter fram Kristina Lugns särprägel. Det kanske är synd om människorna, men livet blir lättare efter att ha sett Kristina Lugn retas med det i två och en halv timme.

Mer läsning

Annons