Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Aftonklänningens förbannelse

/
  • Alexandra Soumm, fransk violinist som spelar med Gävlesymfonikerna vid torsdagens konsert. Vi visar bilden för att visa hur vi tycker att solister inte ska behöva posera.
  • Nathalie Stutzmann, fransk dirigent som leder Gävlesymfonikerna vid torsdagens konsert. Slipper posera baraxlad på sin artistbild.

Varför är orkestervärlden så besatt av det unga och sköna? En betraktelse inför torsdagens konsert med Gävle symfoniorkester.

Annons

Jag fattar fortfarande inte varför symfoniorkestrarnas kvinnliga solister alltid lanseras med urringning och nakna axlar. Det måste vara aftonklänningens förbannelse. Den konventionella klädseln i musiksalongsammanhang. För inte har det väl att göra med att kvinnliga musiker ses som smycken?

Det vore en sak om det var scenkläder de valt, som uttryckte något personligt. Men det är glänsande långklänningar med tygsnål överdel, punkt.

Alla artistbilder som skickas ut på kvinnliga violinister, pianister och sopraner, ser nästan likadana ut. Solisterna porträtterade tillsammans med sina instrument som om de hade ett sexuellt förhållande till dem.

Om kvinnorna inte är alltför avklädda, bär de istället genombruten spets och ett förföriskt leende. Eller en skirt romantisk blus till ljuv blick – som pianisten Alexandra Silocea, förra veckans gästsolist med Gävle symfoniorkester.

Bilderna av kvinnliga solister betonar en traditionell föreställning om det kvinnliga. Utsläppt böljande hår, mjuk behagfull framtoning, utlovad njutning.

Det finns undantag. Gävlesymfonikernas egen Åsa Wirdefelt har jeans och tröja på sin bild. Vardagsklädda är också hennes kolleger Anna Harju och Annelie Jonsson när de presenteras inför sina solistframträdanden. Hornisten Annamia Larsson gestaltas utmanande i flammande rött och guld som lite syndigt farlig – en kvinna med makt.

Men unga franska violinvirtuosen Alexandra Soumm får se ut som en lolita.

Alexandra Soumm ska framträda med Gävle symfoniorkester i Gävle konserthus torsdag 5 november. Till ett pressmeddelande om den framstående gästartisten bifogas några utstuderat flickiga foton varav ett extra flickigt. Jag hittar andra bilder på nätet, där Alexandra Soumm skymtar som den målmedvetna yrkeskvinna och skickliga konstnär som hon av allt att döma är.

Men i den internationella lanseringskampanj som åtföljer hennes turnéer är hon bar och aftonklädd och mycket liten. Hon är trots allt 26.

I verkligheten, på scenen framför symfoniorkestrarna, står en stor musiker – dock, enligt gällande tröttsamma symfoniorkesternorm, lika bar, barmlyft och aftonklädd. Jag ser Alexandra Soumm i ett videoklipp, en inspelning av Max Bruchs violinkonsert nr 1 som hon genomför ofattbart tekniskt briljant.

Det är också den musiken som publiken i Gävle får höra Alexandra Soumm spela, kanske den mest berömda av alla violinkonserter. Jag kan inte tänka mig att det blir annat än enastående.

Orkestervärlden förändras. Med fler hyllade kvinnliga solister, fler hyllade kvinnliga dirigenter – som till exempel under torsdagens konsert när dessutom Nathalie Stutzmann kommer för att leda Gävlesymfonikerna. Stutzmann är annars även sångare men slipper undan med att posera på pressbilden i kavaj, i kraft av sitt ämbete som dirigent, och kanske även sitt födelseår.

Den klassiska klassiska musiken tycks spegla en ålderdomlig uppfattning om det sköna – uttryckt inte enbart i sköna toner, utan i en officiell besatthet av unga sköna kvinnor.

Lite orättvist av mig att informera om en intressant konsert med ett utbrott. Men jag inser att jag har låtit publicera hundratals liknande artistfotografier, och citerat hundratals artistbiografier där solisten värderas i förhållande till sin ålder – läs ungdom lika med vackert.

Måste det fortsätta vara så här klichéfyllt?

Mer läsning

Annons