Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Bodil Malmsten behövde oss

/

Annons

I en av sina noveller skriver Bodil Malmsten om en författare som känner främlingskap inför att vara en kändis som åker runt och pratar om sitt skrivande, vars framträdanden annonseras med ett leende ansikte på affischer.

”En författare finns i sina böcker och inte i sitt författarporträtt”, protesterar berättelsen (”Undergångens sånger” 1999).

Men hon gjorde ju just det, Bodil Malmsten. Syntes ofta. Hennes speciella röst kom att höra ihop med hennes speciella ord.

Hon skulle så sent som 28 januari ha medverkat i ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm. Det ställdes in på grund av sjukdom.

Häromdagen nämnde vi här på kultursidan i en recension av en manlig författares nya bok att det är nog bara han av svenska diktare som skulle kunna kallas ”populär poet”. Det blev vansinnigt fel. Bodil Malmsten hade självklart den platsen. Hon ville vara sin läsare nära. Därför tog hon sig nära.

Men det var aldrig publikfrieri när Bodil Malmsten framträdde, i tv-program, intervjuer, i sin blogg, i en egen scenshow till och med. ”Karriär? Det är ett främmande ord för mig”, sa hon i en Expressen-artikel.

Hennes tankar behövde ut och de behövde någon att möta. Bodil Malmsten fick läsarna att känna att det var de som var viktiga, inte författarens ego. Utan oss andra fanns ingen kommunikation.

I den bok som blev hennes sista skriver Bodil Malmsten om att förlora kommunikationen. Diktjagets älskade dör: ”Vem ska nu/vara du/ Hej det är jag/Det var jag/”.

Om ett du inte finns så finns inte heller ett jag.

Det var nog ingen slump att det var så Bodil Malmsten valde att uttrycka den största sorgen.

Men hon diktade, hon fortsatte dikta för att lära sig hantera den. Hon talade med oss alla in i det sista.

Mer läsning

Annons