Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Kulturmaterialet är den fula ankungen

Annons

Hur ska kulturjournalistiken räddas? Nyhetsbyrån TT tar i en artikel upp frågan. Den är aktuell, när allt fler ”tidningar” (mediekoncerner) just nu samordnar och bantar sina kulturredaktioner.

Ett alternativ som framförs är att införa en dansk modell: för att få del av presstödet måste danska tidningar bevaka ”kulturella teman”.

Det låter sympatiskt. Det låter också som en regel väldigt lätt att kringgå. Väldigt luddig. Och selektiv eftersom den bara gäller vissa tidningar.

Jag har ingen kunskap om hur kulturjournalistik-tvånget fungerar i Danmark.

Men räcker det med att skicka ut en nyhetsreporter för att skriva om publikfesten på Gästrik Konst? Eller måste man ha texter om hur teaterkonsten speglar tidsandan? Litterära analyser minst en gång i veckan?

Jag vet. Alla vet. Kulturmaterialet är sannerligen inte det mest lästa. Och ändå kan det ibland vara glödbiten som sätter eld på debatt och samhällsförändringar. Somliga skulle säga att kulturen var lungan utan vilken mänskligheten inte kan andas.

Bara som exempel. Jättemånga människor läser böcker. Långt ifrån lika många vill läsa artiklar om böcker. Men när vi skriver recensioner är vi med och skapar ett större sammanhang där idéer föds och tankar bollas, där andra dimensioner blir avtäckta, där livets konturer klarnar. Vi är fler som ger perspektiv.

Nu riskerar perspektiven att bli färre.

Jag hör invändningarna: Men öh, ge dej, det finns ju massor av boksajter på nätet!

Ja. Det finns massor av allt på nätet.

Den dagliga kulturjournalistikens kris är förstås inte annorlunda än den dagliga lokala journalistikens kris i stort.

Den kräver en utgivare som brinner för saken. Som tror att världen blir lite, lite bättre med hjälp av god journalistik. Den sortens utgivare tror självklart också på kulturjournalistiken.

Kulturmaterialet är den besvärliga gökungen på nåder i boet. Odjuret som bekräftar skönheten och skönheten som bekräftar odjuret. Den fula ankungen i svanfamiljen. Ni fattar bilderna? Ni gör det tack vare litteraturen.

Det är egentligen ingen konst att försvara kulturjournalistik.

Det som behöver räddas först ur en vidöppen digital avgrund är ”tidningen” som demokratisk röst.

*

LÄS OCKSÅ: http://www.arbetarbladet.se/kultur/danskt-presstod-kraver-kulturjournalistik

Mer läsning

Annons