Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Politiken sätts i Brand

/
  • En oväntad politisk aktör: Komikern och skådespelaren Russell Brand.

Robespierre, Lenin, Che Guevara … Russell Brand? Klichébilden av hur en revolutionär ser ut får uppdateras med stort hår, tatueringar och tighta kläder som ser ut att vara påsprayade.

Annons

Nej, komikern och filmstjärnan Russell Brand är inte klädd för parlamentet, men för en äkta populist är politikerkostym lika fel som för Stefan Löfven att bära fjäderboa. Russell Brands hela raison d'être som populistdebattör är att han inte ser ut, beter sig och tänker som politiker gör.

Vi har sett en hel del flippade karriärvändningar i kändisstratosfären, men att Russell Brand skulle diskuteras på ledarsidor på allvar, om än med en föraktfull fnysning, är någonting i särklass. Han har skrivit ”Revolution” (på svenska i vår) som beskrivs som en bok som inte bara ”gör revolutionen möjlig, utan också ofrånkomlig och rolig”.

Allt började med att Brand gästredaktörade prestigetidskriften New Statesman. Snöbollen började rulla, Brand intervjuades i ett av Storbritanniens största politiska tv-program, och plötsligt blev han galjonsfigur för en politisk rörelse som attackerar makten från vänster.

Störst ståhej blev det kring Russell Brands uppmaning om att inte rösta, eftersom rösterna i allmänna val stöttar upp och legitimerar ett politiskt system där reella valmöjligheter har reducerats till ett käbbel om detaljer i ett samhälle som kontrolleras av andra krafter än av politikerna som sitter i parlamenten.

I ”Revolution” utvecklar Russell Brand sin kritik av kapitalismen och demokratin av i dag, även om det vore synd att säga att han helt klargör vad han exakt menar. Likt en Yoda-aktig guru sprider han konfetti av inte helt begripliga förkunnelser som alla i grunden säger samma sak: Sättet som vi lever på i dag är uppfuckat och måste upphöra nu om planeten ska kunna räddas och mänskligheten överleva.

Han skriver om sin egen strid mot drogberoende och hela hans kamp mot kapitalismen har drag av en knarkares försök att skaka av sig dåliga vanor.

Vi ska vara snälla mot varandra, skulder ska skrivas av, kapitalismen tämjas, vi ska tro på Gud och vi ska ägna åt oss yoga. Så ser Brands recept för Utopia i pulverform ut, bara att tillsätta vatten.

Hans orerande, som tar ständiga irrvägar, stadgas upp mot tänkare som Noam Chomsky och den haussade franska ekonomen Thomas Piketty, som Brand kallar ”Piketty, Licketty, Rollitty, Flicketty”.

Inte oväntat föll hans bok ner i det politiska etablissemangets motsvarighet till en pirayatank. Kritiken har varit massiv och ängslig, i synnerhet när rykten började cirkulera om att Brand eventuellt siktade på en politisk karriär. Etablissemanget darrar i ett politiskt klimat där missnöjespartiernas del av cirkeldiagrammen växer.

”Revolution” är till stora delar oläslig, Brands tankar är som bäst halvgräddade, han har olyckliga konspirationsteorier (till exempel om Julian Assange) och han framstår som mer än lovligt egocentrisk, men ändå känner jag en smula irritation när jag läser de förstoppade farbrödernas avfärdanden. I det etablerade politiska samtalet har vi vant oss vid att debatten om tänkbara alternativ till status quo är så snäv att den som ens muttrar om att bryta det finanspolitiska ramverket ses som en reinkarnerad Karl Marx. Politikens kollektiva ansikte ser ut som Fredrik Reinfeldts – den grå tjänstemannens passionslösa förvaltande.

I det klimatet är det tämligen uppfriskande att någon stövlar in och kastar upp vad som framstår som galna förslag och börjar jonglera med dem. Förslagen i sig får tas med en nypa salt, men den berömda boxen som det tänks innanför är sannerligen uppsliten.

Mest intressant är Russell Brand som ett exempel på att populismen inte behöver klä ut sig i de Halloween-kostymer av vanliga politiker som rasistiska Sverigedemokraterna bär. Populism har kommit att förknippas med främlingsfientlighet och nyfascism – om jag får använda ett sådant ord utan att DN:s ledarredaktion får skrämselhicka – men Russell Brand visar att missnöjet som pyr lika väl kan fångas upp av vänstern.

Han är inte ensam. Al Franken i USA och Beppe Grillo i Italien är två andra populister som med clownnäsor har tagit sig in i maktens salar.

Alla har inte en lika negativ tolkning av populismen som den som är rådande i politikens mittfåra. Per Wirtén skrev för femton år sedan boken ”Populisterna”, som i ett försonande tonläge beskrev en antielitistisk rörelse med rötterna i den amerikanska södern.

Populismen är ett mäktigt och farligt verktyg som bör hanteras varsamt, men kanske är det just därför som den inte ska lämnas till extremhögern att ensam missbruka. De missnöjesröster som läggs i Europa behöver inte bara håvas in av extremhögern.

Russell Brand är inte nödvändigtvis rätt person för detta, men intresset kring hans politiska engagemang visar att det finns utrymme för problemformuleringar som inte handlar om att kasta ut invandrare och resa murar. ”Revolution” belyser faran i ett samhälle där drömmarna om någonting annat än det rådande inte dröms på allvar.

Mer läsning

Annons