Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturåret 2008 förmörkat av gnäll

/

Annons

som gick i Gävle? Utom det eviga gnällandet om den europeiska kulturhuvudstadskampen och den märkliga debatten om Strömvallens gamla läktare?

De två frågorna har delvis förmörkat det gångna kulturåret. Läktardebatten genom att ständigt handla om delvis andra saker än huvudfrågan: hur förse Gävle med en ny idrottsanläggning och samtidigt bevara de k-märkta delarna av Strömvallen? Hur värdera Gävles idrottshistoria samtidigt som man satsar på en idrottslig framtid?

Många av dem som brinner för idrotten vill tydligen blunda för alla hinder på vägen mot nya arenor och banor. Dyker hindren ändå upp ska de köras över med enklast möjliga argument: Den som inte är för (oss) är idrottshatare och ska förbannas.

Kommunens representanter har hittills tigit och låtit entreprenören, FastPartner, tala.

Strax är det nytt år och dags att ta bladet från den kommunala munnen!

malde på i lagomgnällig takt det första året när kommunen i någorlunda enighet hade bestämt sig för att satsa på det europeiska projekt som handlar om att bli kulturhuvudstad. Men den fick upp missnöjesfarten på allvar under det här senaste året när frågan skulle avgöras. Exploderade så småningom i en egendomligt snål debatt om pengar i stället för en diskussion om vad en satsning på kultur (i vid mening) kan betyda för Gävle och dess omgivning.

De ansvarskännande medborgare (?) som tyckte att hundra miljoner kronor var på tok för mycket tycktes inte ha uppmärksammat att pengarna skulle användas över flera år. De var inte intresserade av att diskutera vad kommunen och dess medborgare kunde få tillbaka genom satsningen, och de ville absolut inte höra talas om några jämförelsesiffror som kunde visa att hundra miljoner är rätt lite pengar.

Lite för många politiker vacklade inför trycket och övergick till det gamla vanliga räknenissandet.

upplyftande debatten är att det mesta får kosta i Gävle, men inte kultur. Vägar, social omsorg, sjukvård naturligtvis, men också för idrott finns ett folkligt (manligt) gillande.

Men kulturen då? Alla dessa sångare och musikanter och amatörskådespelare och tavelmålare och skrivflitiga som rör sig här, ska de inte få ett utrymme? Och kan inte de och vi andra hängivna få tillgång till konstens språk fastän vi bor här i Gästrikland?

Det ser nu ut som om det har uppstått ett frö till en veritabel mobb riktad mot kulturen. Och jag undrar faktiskt hur den ska utvecklas – ännu ett missnöjesparti? – och jag undrar även om det finns fler än jag som är bekymrade.

Och, var är motkrafterna?

under kulturåret som gick?

Gävle konserthus firade sin tioåriga levnad och ungefär samtidigt, fast mycket stillsamt, kunde Gävle uppmärksamma sin egen tonsättare Bo Linde som skulle ha fyllt 75 i år. Linde lever vidare, det syns i skivutgivningen. Konserthuset sliter med en stram kostym som inte riktigt klär en så ung institution.

Gamlingen Länsmuseet har däremot under året vänt blicken utåt och hittat graffitin. Det blev till en storsatsning med utställning inne i huset och stora fria ytor att ta i bruk utanför det. Väldigt levande och väldigt lyckat trots att den yttre utställningen fick ett abrupt slut (vandaler förstörde dukarna i parken utanför museet).

Konstcentrum fortsatte att bjuda på samtida och uppfordrande konst hela året. Och bjöd dessutom på en mäkta underhållande konstvandring i sällskap med Red Cloud Carter (alias Catti Brandelius) och musikgruppen Kids from Heaven.

ny ledning och gav en antydan om förändringen i sommarens uppsättning på Träteatern. I 1700-talskomedin ”Två herrars tjänare” frilades maktförhållandena elegant med hypermoderna medel: de två maktfullkomliga herrarna gestaltades av kvinnliga skådespelare. Det gjorde motsättningarna tydliga och gav en extra underhållande dimension till pjäsen.

Skottes har återknutit kontakten med sina gamla medarbetare Hans Kellerman och Erik Petersen. Detta har resulterat i två omåttligt charmfulla och högst originella uppsättningar under året, ”Alice genom spegeln” och ”Resan till månen”.

Skottes har behövt de där dragplåstren, för gasklockeområdet, där teatern numera huserar, lockar inte av sig själv; det behövs något som drar publiken dit.

Och hittills har gasklockorna alltför mycket använts till ”events” (som det heter på modern svenska) utan kulturellt innehåll och man kan som intresserad Gävlebo fråga sig vad som är meningen med den stora upprustningen av området om det sedan inte tas i bruk för något vettigt.

i regionen. Numera många kvinnor, sådana som Helene Rådberg, Anna Jörgensdotter, Carolina Thorell. Det är spännande att se hur de knyter an till regionens traditioner. Rådberg genom att i dikt vrida och vända på omvårdnadsarbetets pris. Hon kom under året med diktsamlingen ”Det gula rummets små terapistycken”. Även Jörgensdotter grubblar över kvinnoarbetets traditioner. Det kunde vi se i vår tidning där hon i somras publicerade några prov på den roman hon skrivit och som ska komma under det nya året.

Gästrikeförfattarna kunde vi i år äntligen möta i en specialutgåva av litteraturtidskriften Provins. Det var kul.

Och den som letade möjligheter att roas behövde inte gå över ån efter vatten. Troget kom på senhösten en ny bok av våra egna humorister Jan och Maria Berglin. Boken heter ”Berglin den trettonde” och är minst lika rolig som vanligt.

alltså haft några stora debatter. På riksplanet har det också rört på sig. En kulturutredning vilar i vassen. Man hör inte mycket från den. Den ska visst nedkomma med resultat i februari.

Men medan kulturutredningen har slutit sig kring sitt arbete har andra krafter, de som arbetar inom konst och kultur, hörts desto mer. En skuggutredningen skapades och samlade under året in mängder av förslag och presenterade dem på senhösten.

Löjligt! Sa en del. Bra! Säger jag. Inte för att skuggutredningen har lösningen på alla kulturens problem utan för att kulturarbetare äntligen har samlat ihop sig och formulerat egna idéer och krav. De behövs.

har gällt litteraturen. Lars Noréns dramatikerdagbok där många hatobjekt nämns vid namn retade en del till galenskap. Så får man inte göra, inte peka ut folk, ansåg vissa.

Vi andra, vi har läst och låtit oss uppslukas av en bok vars kraft finns både i språket och i uppriktigheten.

Uppriktig på ett annat sätt är PO Enquist som kom ut med en romanliknande bok om sin livsresa som inneburit både stora framgångar och en färd mot mörkrets hjärta (spriten). Enquist skriver på ett helt annat sätt än Norén, han lämnar inte ut en enda människa utom sig själv, och han ser på sina egna bemödanden med en humoristisk klarsyn.

Båda böckerna är högst läsvärda och håller in i det nya år som väntar bakom dörren.

Gott Nytt År!

Mer läsning

Annons