Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturmagneten Gavleån – följ med på färden

Gavleån lockar till sig kulturen. I den här essän följer vi stadens slingrande blå band som allt tycks samlat kring. Skribent är AB Kulturs Niels Hebert – nyligen belönad med årets kulturpris av Gävle kommun.

Annons

Jag tänker ibland att Gavleån har en sorts dragningskraft. Längs detta oftast stillsamma vatten har Gävleborna i alla tider samlat kulturen.

Det sägs att den engelske premiärministern Winston Churchill fick kritik för att regeringen under andra världskrigets mörkaste tid satsade så mycket på kulturen. Han svarade: Det är ju kulturen vi kämpar för! Om Churchill verkligen sa så vet jag inte, men tanken vidgar perspektiven.

Vad vore Gävle utan kulturen? Och vad vore kulturen utan öppenhet mot världen?

Gavleån rör sig genom tiden. Förutom byggnaderna skapar parker, platser, träd, gator, broar och skulpturer och ett oändligt antal detaljer ett landskap, som blir en del av hemkänsla och av människors identitet.

Samlande vatten.

Självfallet finns ingen exakt Gävleidentitet, men de gemensamma, allmänna platserna finns och varieras i minnen, tankar, ambitioner, drömmar och upplevelser. Gavleåns kulturlandskap berättar om det som är – och har varit – viktigt för Gävles invånare.

Boulognern är en fin utgångspunkt för en upptäcktsresa. Boulognern invigdes 1865. Då fanns redan Kvarnparken och Stadsträdgården. Och lindarna i allén som för inte så länge sedan fick namnet Agnes von Krusenstjernas allé hade planterats.

Hur parken fick sitt franskinspirerade namn vet jag inte, men vid den tiden blomstrade både konsten och parklivet i Paris. Att göra söndagsutflykter hörde till medelklassens livsstil och man kan anta att resenärer från Gävle såg och tog intryck. Man var öppen mot världen.

På andra sidan Gavleån ligger det forna skogsmuseet Silvanum från 1961. Det ritades av Sven Wranér, stadsarkitekt i Gävle från 1930-talet till 1959. Han ritade också Länsmuseet, men stod annars för en arkitektur som öppnade byggnaderna mot naturen. Han blev för övrigt Gävles första kulturpristagare (1962).

I Silvanum finns nu Gävle Konstcentrum och Gävle konstskola. Det är verksamheter som lever på att ha kontakt med världen, vare sig det är i Stockholm, New York eller Aleppo. En sådan vidsyn ingår också bokstavligen i Konstcentrums uppdrag.

Vid ån – Strömvallen och Konserthuset.

Gavleån rinner vidare förbi Strömvallen, vars läktare från 1920-talet skyddas av kulturmiljöskäl. Även en läktare kan bli en del av det kollektiva minnet: "Det var här Gunder Hägg...".

Kulturens förespråkare vill gärna vara i nuet, helst också i framtiden medan kulturlandskapet minns hur allt blev till och ofta varför.

Mitt i ån – Staffan Nihléns Aurora-skulptur.

Vi lämnar Strömvallen och kommer snart till musiken. Konserthuset är ett kulturhus i dubbel mening – först badhus, sedan konserthus. Utifrån tycks det tillknäppt i sitt avvikande blått, men inifrån kan man se ut över Gavleåns ibland rikligt strömmande vatten. Tvärs över ån susar Milles änglar i skyn och en bit bort vaknar morgonrodnadens gudinna Aurora, full av kraft och förhoppningar inför den nya dagen, varsamt materialiserad av skulptören Staffan Nihlén. Vackrare skulptur finns inte i Gävle.

Under bron går färden, förbi Heliga Trefaldighetskyrkan som stått i 363 år trots besvärliga markförhållanden. I kyrkan finns många kulturföremål – från en dopfunt i sandsten från 1100-talet till en Space-stick i stål av Hans Tjörneryd. Den visar förbindelsen mellan himmel och jord.

Vid ån – kyrkan.

Man anar det gamla fängelsets murar till höger. Nu är byggnaden sin motsats, ett hus som vill vara befriande, ett kulturhus. Det är en symbolisk och underbar förvandling. Är vi inte fria människor?

Berggrenska gården och Slottet lite längre ned reflekterar båda Gävles förflutna. Slottet står för statsmakten och Berggrenska gården för den stad som drabbades av en brandkatastrof 1869. Berggrenska gården, kyrkan och några få hus i Gävles norra del stod kvar, men över 500 gårdar brann ned och 8 000 människor blev hemlösa. Nödhjälp kom snabbt från Falun och Stockholm. I Berggrenska gården fins i dag Alternativboden Lyktan som länge haft öppet för världen, öppet för varor som människor i fattigare delar av världen producerar.

Vid ån – Henry Mooreskulpturen.

Uppe i backen åt söder ligger Henry Moores skulptur "Tredelad vilande figur, draperad", som varje år tvingas ha en julbock som en sorts inneboende. Skillnaden dem emellan - mellan kultur och kommers - är ganska tydlig... Den starka kvinnan ser bockarna komma och gå, ibland till och med eldas upp. En gång gick ett rykte att en rik amerikan ville köpa och frakta i väg henne. Men, si det gick inte. Hon sa nej. Kultur kan inte alltid köpas.

Vid ån – böckerna.

Intill henne ligger Stadsbiblioteket, som firat 50 år utan större rabalder, och som stretar på medan diskussionen om en utbyggnad blivit en elefant i kommunens kulturella rum, något som Tomas Attorps nyligen belyste här i Arbetarbladet.

Vid ån – Länsmuseet.

Nu siktar vi Centralbron. På högra stranden ligger det pampiga Länsmuseet som kom till genom en donation av fru Antonie Rettig. Pengarna kom från sjöfart och Rettigs tobaksfabrik. Museet som stod klart 1940 skulle enligt fru Antonie "så mycket som möjligt" likna hennes systers palats i Köpenhamn. Även om byggnaderna i Gävle och i Köpenhamn (på Kristiansgade) stilmässigt skiljer sig åt, kan man påstå att hennes vilja respekterades.

På Centralbron vilar Sjöfartsmonumentets tre ankare tungt. Det skapades av Juho Suni och placerades på bron 1973. Av monumentets tre ankare kommer två från briggen Gerda, som sprängdes och eldades upp 1959. Så gör man inte mot det gemensamma minnet. Gerdas öde är inte glömt.

Juho Suni kom från Ingermanland. Han flydde till Sverige 1944 och hamnade i en förläggning i Strömsbro. Han kom att ha ett mycket stort inflytande över konsten och konstnärerna i Gävle med omnejd. Han var lärare på Konstskolan och en flitig utställare och experimenterade ständigt i konsten.

En tid hade han ateljé i Concordiahuset vid Gavleån på Brynässidan. Hans målning "Nocturne" med utsikt över ån med Gerda är en av de finaste målningarna med Gävlemotiv.

I utsikten från Concordiahuset kan man se Sjömanskyrkan, byggd på 1890-talet. Många minns debatten om att riva kyrkan för att bygga en trafikled mellan Murénbron och Nordost. När protesterna kulminerade i början av 1970-talet gav makten med sig. Kyrkan som inte var kyrka fanns fast förankrad i Gävlebornas stadsbild. Numera hörs tunga bastoner inifrån replokalerna i Musikhuset, som kyrkan numera heter.

Tidigare vid ån – Migrationsmonumentet som missköttes och försvann.

Jag saknar Mikael Lundbergs Migrationsmonument, de två kistorna. Den ena låg på Centralbron nedanför Sjöfartsmonumentet, den andra under järnvägsbron. Nu är de borttagna, dåligt omskötta. De speglade att Gävle en gång var en stor flyktinghamn och berättade om de få saker man kan ta med sig på flykt, om minnena, om sorgen över att anhöriga inte längre finns i livet. Kistorna var placerade vinkelrätt mot varandra för att människor lämnade Gävle med båt österut, flyktingar kommer hit söderifrån. Konstnären hade räknat ut att den miljon människor som emigrerade till främst USA var ungefär lika många som har invandrat till Sverige sedan 1900-talets andra hälft.

Vid ån – gasklockorna.

Nedströms ligger gasklockorna. Precis som det gamla fängelset och Sjömanskyrkan är det byggnader som fått kulturinnehåll. När Södra Skeppsbron får 2 000 nya lägenheter blir gasklockorna heta.

Vi är snart vid porten mot havet. Utan den öppningen hade Gävle inte haft det kulturlandskap stan har - från Boulognern och Konstcentrum, till Länsmuseet och Sjöfartsmonumentet. Men det blåser snålt i Sverige och i världen. Taggtråd sätts upp och murar byggs. Det enda motgift som fungerar är kultur om den tas på allvar. Minns det nazistiska slagordet: När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver (Hanns Johst).

Länsmuseets danska syskon i Köpenhamn. Donatorn Antoine Rettig ville att byggnaden i Gävle skulle likna hennes systers palats.

Mer läsning

Annons