Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturredaktionens konstnärliga priapism

"Priapos trädgård" är ingen provokation, förklarar Arbetarbladets konstrecensent Niels Hebert. Likväl låter sig allmänheten provoceras, och skriver störtfloder av ilskna webbkommentarer där man ondgör sig över det obegripliga och missprydande verket.

Annons

 

Den moderna konsten frikopplades oåterkalleligen från den breda allmänhetens estetiska magkänsla någonstans i samband med Marcel Duchamps pissoarer och flasktorkare. Allt sedan dess, om inte tidigare, har konstvärlden slutit sig kring sig själv, och blivit allt mindre relevant för den majoritet av mänskligheten som står utanför. Detta gäller i synnerhet arbetarklassen, som i de flesta fall saknar både det intresse och den konstvetenskapliga utbildning som krävs för att kunna ta till sig all de lager av symbolik som ryms i ett rosamålad militärfordon på högkant. Det kanske ter sig märkligt för Niels Hebert, men alla människor tar sig faktiskt inte tid att kontemplera över innebörden i ett verk som de blåser förbi på väg mot en storhandlingssession på ”Köpis”. Folk har av någon anledning svårt att ta till sig ett konstverk som, i deras ögon, bara ytterligare understryker deras egen känsla av kulturell otillräcklighet.

Kulturredaktionens folkförakt framstår med stor tydlighet i fredagens upplaga av ”kulturtoppen”. Man menar att den kulturhatande pöbeln ska hålla tand för tunga och underdånigt respektera de beslut som tagits av konstnären/konstprofessorn och andra ”utbildade experter”. Vad hände med näven i luften och att inte lita på auktoriteter, Bodil Juggas? Lite på slentrian har man också slängt in en gammal guilt-by-association-klassiker, som innebär att man i stort sett är nazist om man inte helhjärtat omfamnar "Priapos trädgård". Vad hände med perspektiven och debattnivån?

Självklart är allmänhetens förhållande till den moderna konsten ofta ryggmärgsmässigt fientligt, men en allvarligt syftande kulturredaktion borde kunna syna sig själv och se ifall inte den moderna konstens förhållande till allmänheten inte är minst lika problematiskt. Särskilt i en tidning med namnet Arbetarbladet.

Stefan Petrini, Sandviken

"Skönande och konstvetare"

Mer läsning

Annons