Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturtanten som sexrebell

/
  • Martina Montelius – sjukt egensinnig romanförfattare och dramatiker som omskapar begreppet kulturtant.   Foto: Jessica Segerberg

Annons

Kanske borde kulturtanter knarka. Kanske borde kulturtanter låta thinnertrasan förhöja upplevelsen av de sista ljuva åren. Det är funderingar i Martina Montelius nya roman. Hon uppfinner kulturtanten Boel Märgåker, 62, som bestämmer sig för att släppa taget om tygväskan.

Boel Märgåker tänker ”supa, knarka och knulla” på en Finlandsresa. Kallad författarkryssning, så mycket bättre.

Nylonstrumpor och vätskeersättningspiller packas ned; ”det är dags för brunstkarneval i det guppande fläskets dyningar”.

Martina Montelius omfamnar kulturtanten med en gargantuansk jättekram. Boken är en formidabel skröna i Rabelais anda. Författaren låter den litteraturälskande damen gå gorillavild över alla konvenansens gränser. Det är ett frossande och slickande. Kroppsvätskor och svällande organ. Det talas om ”Svens löddriga pistong” och ”fittsats i munnen”. Som på ett extra kladdigt herrtidningsuppslag.

Montelius skapar en kulturtantsikon, annat kan man inte säga. Huvudpersonen är en oförglömlig riddare av den sorgliga skepnaden som fäktar mot sina oförlösta lustar.

Montelius skriver också in sig i en litterär tradition. Hon återuppväcker den klassiska pikareskromanen. Episoder (företrädesvis sexuella äventyr) följer på varandra och även tillbakablickar på Boels liv.

Form och språk är lika hejdlösa som historien, en cocktail av modernt och daterat. Vi talar ”kluster” och ”en grabbnäve Rohypnol”, tillsammans med ordalydelser som ”ett geni som besudlas med obildade yttranden” eller att ”förlusta sig med någons lekamen”.

Boktiteln ”Oscar Levertins vänner” syftar på det lilla litteratursällskap som Boel Märgåker grundat och som nu åker på supresan ihop. Medlemmarna beskrivs dråpligt och dräpande, i synnerhet männen. Författaren Oscar Levertin var ett inflytelserikt namn i kulturdebatten vid 1800-talets slut. I dag är han knappt hågkommen. Än mindre het. En passande bild för knastertorr bildning och högstämd romantik – i kontrast till Boel Märgåkers trängtan efter kroppsliga utlevelser.

Blir man provocerad av att se kulturtanten slicka fitta och ragga upp en ung hyttstädare? Jovars. Effekt uppnås. Om insikter följer är mer osäkert. Martina Montelius vill ge den förhånade tanten inte så mycket ett ansikte som en kropp. Hon vill visa att bakom det misogyna epitetet finns en livfull och sökande människa. Män som söker svaren i litteraturen har tvärtom belönats med högre status och även rättigheten att bete sig som svin.

Jag läste Montelius förra roman ”Främlingsleguanen”, genomfört skriven ur ett dagisbarns perspektiv. Den handlade om en hänförande klok liten rebell. Boel Märgåker står för ett annat, vidlyftigare uppror. Hon är inte lätt att gilla och bokens jargong känns ansträngd. Författaren nästan hetsar ihjäl läsaren. ”Oscar Levertins sällskap” är skruvad så den går ur gängorna.

Boel Märgåker påminner för övrigt väldigt mycket om den magnifika Dagny Rubin, antihjälten i Nanna Johanssons satiriska roman ”Drottningen av Rottnevik” från förra året. Dagny är sossepamp och kulturpolitiker – en kulturtant som festar loss och som hänsynslöst går över lik. Så helt unik är skapelsen Boel Märkåker inte.

Vilket förstås är bra. Fler kraftfulla äldre kvinnor behöver ges plats i offentligheten. Varför är vi så rädda för Dagny och Boel? Det är frågan som ”Oscar Levertins vänner” ger oss anledning att diskutera.

Mer läsning

Annons