Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturutredningens fiende nummer ett

/
  • Han har läst hela. Kultursociologen  Lars-Göran                                    Karlsson vet vad han pratar om när han kritiserar den nya statliga kulturutredningen.

Den mest engagerade kritikern av den nya statliga kulturutredningen som jag har träffat på är Lars-Göran Karlsson. Han är kultursociolog, har genom sitt arbete som forskare bred kunskap om kulturens organisering och stor erfarenhet av kulturpolitikens verkningar.

Annons

Lars-Göran Karlsson har sin tjänst vid universitetet i Umeå men jobbar med olika kulturrelaterade projekt lite varstans. Han bor i Stockholm.

När Gävleborg diskuterade kulturutredningen i Sandviken i februari satt han i panelen. Han var den ende där närvarande som dittills närmare hade hunnit studera utredningen. Han var rätt vass i tonen om den.

Han ansåg att man bakom alla vackra ord och bakom förslaget att organisera om kulturens många organ och tränga ihop dem i några överdimensionerade institutioner kunde se vad utredningen egentligen handlar om: att avveckla det statliga ansvaret för en nationell kulturpolitik genom att överlåta den till en regional nivå och den fria marknaden.

Vart tar då den kulturella jämlikheten och demokratin vägen?

En tid efter debatten i Sandviken träffar jag honom för att fortsätta prata kulturutredning. Han är på väg från Umeå till Stockholm i bil och gör en paus i Gävle. Han är bekymrad över att så få har tagit sig tid att följa utredningen, ja ens att studera det i sig så avslöjande utredningsdirektivet, och att ännu färre av de berörda tycks ha funderat på vad en förändrad organisation av kulturen betyder.

Inom kulturlivet har man inte insett vad som komma skulle och kulturforskarna (för sådana finns ett antal i landet) har inte engagerat sig. Inte heller kulturjournalisterna har kritiskt bevakat utredningsarbetet.

– Även om vi nu har en debatt i vardande har det hela varit illavarslande, för blir utredningens förslag verklighet kommer det svenska kulturlandskapet att förändras rejält, hävdar han.

Han talar om ett stundande systemskifte i kulturpolitiken, ett skifte som både betyder en återgång till en kulturkonservativ kulturpolitik kring statliga institutioner och till en marknadsliberal politik som förlitar sig på lokala och regionala marknadsbetingelser.

Det måste genast sägas att Karlsson faktiskt inte heller är nöjd med den sakens ordning som råder. Han skulle verkligen ha velat ha en kulturutredning, men en utredning som tittade över rådande byråkratisering, som verkade för att skapa större genomskinlighet i systemen och en offensiv konst- och konstnärspolitik.

– Vill man verkligen förändra tyngdpunkten i kulturlivet och öka regionernas roll – ja men varför inte då förse varje storregion med egna nationalscener! Det skulle ha legat i linje med sjuttiotalets kulturpolitiska visioner. Nu viftar man med en så kallad kulturportfölj som saknar innehåll men innebär en övervältring på regionerna.

Den kulturutredningen som nu är på remiss handlar inte om de problem som faktiskt existerar inom kultur- och konstlivet.

Med 70-talets nya kulturpolitik tog staten ansvar för att verka för en jämlik kultur i hela landet. Riksutställningar, Rikskonserter, Riksteatern är alla en följd av den politiken. Arbetet för att sprida kulturen har pågått över många årtionden. Till idén om kulturspridning fogades idén att regionerna i dynamisk samverkan mellan kommun och stat skulle bygga upp egna kulturverksamheter, typ teatrar och orkestrar.

Med andra ord, staten har haft ett ansvar för en nationell kulturpolitik som nu föreslås avvecklas och som redan har börjat avvecklas.

– Se bara på de nationella uppdragen på barn- och ungdomsteatersidan, bildkonstsidan och så vidare som alliansregeringen avskaffat, säger Lars Göran Karlsson.

– Det hela rullas tillbaka till tiden före 1975 års kulturreform.

Kulturutredningen har varit ute i hela landet och förvisso pratat med många men någon återkoppling har inte skett. Utredningen har inte utgått från de konkreta problem som finns och man har heller inte tagit initiativ till någon egen kulturpolitisk diskussion. I stället stängde man tidigt in sig. Och nu står vi här med en kort remisstid.

Karlsson suckar över hela hanteringen och över de lama motrörelser som hörts och synts i utredningens spår.

Men klara protester har nu om än sent börjat uttryckas. Det finns några tunga bitar i kulturutredningen. En handlar om förändrad organisation. I stället för många små institutioner som handlägger kulturen ska den centraliseras in i ett par, tre stora sådana. De här nya institutionerna ska sortera direkt under departementet och således inte ha några egna styrelser.

– En förvaltningsrevolution som är motsatsen till genomskinlighet och demokratisering, säger Karlsson och påminner om principen armlängds avstånd (politiken ger ramar och sen styr kulturen sig själv inom dessa ramar) som har varit så grundläggande för svensk kulturpolitik.

Man bryter upp existerande strukturer som faktiskt varit starka och hyggligt fungerande och ersätter med uppifrånstyrda kolosser, vilket är politiskt tendentiöst, menar han. Han beskriver det hela som ”en bulldozer till politikbyråkratimilitärinstitutionellt komplex”.

Den andra tunga biten handlar om den så kallade portföljmodellen. Den går ut på att staten ger en påse (portfölj) pengar som regionen sedan får fördela. I en stark region som Västra Götaland som prövat den finns positiva tankar om detta.

Men se upp med den där portföljen, varnar Karlsson. Snart är den tom.

– Regionerna kommer att få ta över det ekonomiska ansvaret och staten abdikerar i samma grad från en nationell kulturpolitik till förmån för vad man kallat regional assymmetri, läs ojämlikhet, och en kulturpolitik som riskerar att underordnas instrumentella tillväxtbehov snarare än kulturella och konstnärliga. Som om kulturen inte längre hade något eget värde utan alltid fanns där för något annat, hälsan, tillväxten eller liknande.

Utredningen, säger han, är i själva verket renons på kulturellt kapital.

Den är kulturpolitiskt okunnig och konst- och konstnärspolitiskt ovärdig.

Själv hade han hellre sett en utredning som satsade på ett fördjupat samspel mellan statlig, regional och kommunal nivå. En offensiv nationell kulturpolitik, med andra ord. På ett större utrymme för regional samverkan, större genomskinlighet i bedömningssystemen, på konst- och konstnärspolitik och på resurstillskott.

Men när det gäller pengar och resurser klämmer skon rejält.

Kulturens tillgångar har successivt minskat över åren och vad som behövs är resurstillskott, något som utredningen varit ålagd att inte röra vid.

Utredningen kan bli förödande för framtidens kulturliv i Sverige, befarar Lars Göran Karlsson. Därför måste den avvisas.

 

Mer läsning

Annons