Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnan i väggen

"Om väggar kunde tala" är en fras man hör då och då. Om detta, och annat, handlar Filippa Pierrous novell "Kvinnan i väggen", som Arbetarbladet Kultur publicerar i dag.

Annons

I vinkällaren händer det grejer.

Mannen som satt i korgstolen framför sitt hus var inte nöjd med sitt liv. Han var redan femtioett fyllda och det var sju år sedan hans fru hade lämnat honom. Han öppnade paketet i handen och doften av färsk tobak nådde hans näsa, Tidemans Gula, samma sort som hans far och farfar hade använt. Mannen mindes hur han som barn hade rullat cigaretter åt de båda, inte för mycket, inte för lite tobak, tills han blivit något av en expert. En fin merit för en tioårig pojke, tänkte han för sig själv. Nu var de båda döda sedan många år.

Han satte ett filter i öppningen på hållaren och drog med en bestämd rörelse in tobaken i cigarettpapperet, tog loss den, satte filtret mot kanten på stolen och slog ned det sista av tobaken. Där slutade han och blev sittande med cigaretten i handen en stund innan han la den i etuiet tillsammans med de andra. Han hade slutat röka för flera år sedan men rullade fortfarande, av gammal vana, sysselsatte fingrarna, fick tankarna att klarna. På väg genom huset passerade han orangeriet och försökte undvika att titta på de döda växterna. Fågelburen som stod i ena hörnet med undulaten som slutat sjunga samma dag hans fru flyttade ut, var det enda tecken på liv därinne. Han hade gjort vad han kunnat för att få den att ta ton, eller nej han gav den mat, det var allt, och inte ens då var han särskilt närvarande.

Livet var slut, det var så han såg det.

Matsalen, vardagsrummet, den andra matsalen, kontoret, gästrummen, sovrummen, ett till honom ett till hans fru. Huset var tomt när han var där. Det var som om han inte hade förmågan att fylla ut ett rum längre. Under sitt äktenskap hade de ofta haft gäster, middagar, mottagningar av olika slag och barnen, som nu hade flyttat ut, hade tagit dit sina vänner. Han hade aldrig trott att han skulle sluta så här, ensam. Han blev inte bjuden på parmiddagar längre eftersom det ledde till obalans i sällskapet och blev en påminnelse om ensamheten som alla ville undvika. De närmsta vännerna han hade bodde inte långt därifrån men de hade fått orealistiskt mycket att göra sedan han blev ensam. Deras tid räckte inte till sa de och han förstod att de helt enkelt inte ville ha honom med. Men så var han inte heller sitt gamla karismatiska jag längre, han hade ingenting att tillföra.

Livet var slut, det var så han såg det. Det liv han känt och tagit för givet fanns inte längre. Länge hade han trott att det bara var en tidsfråga innan han skulle vara tillbaka igen men åren gick och han började inse att han aldrig skulle bli en del av det igen. Det var då han satte sig, slutade försöka och tystnade, precis som fågeln. Han gick nedför trappan, undvek att titta på fotografierna på väggen som visade ett förflutet med leenden han inte längre förmådde frammana. Det var självplågeri men ändå kunde han inte förmå sig själv att ta ned dem.

Källaren bestod av nästan lika många kvadrat som huset, den största delen var ombyggt till gym och bastu men där var han aldrig eftersom det hade varit hans frus domäner. Det var i den andra delen han tillbringade sin tid, där låg hans skattkammare. Det enda rum han kände sig bekväm att vistas i numera. Vinkällaren, med sina hyllor upp till taket där flaskorna låg staplade efter lagringsår, de stora trätunnorna som fungerade som bord, silverkandelabrar med vita ljus. Det fanns ett gallertäckt fönster i ena hörnet som ledde ut mot husets baksida. Fönstret var inte större än ett par tre decimeter så det dagsljus som kom in var minimalt. Det satt spotlights osynliga för ögat lite varstans, vilket skapade ett mjukt dämpat sken som han trivdes i. Där satt han varje kväll i dunklet och drack av vinerna. Hans plan var att öppna en flaska varje dag tills de alla var öppnade och hyllorna tomma. Han såg sig omkring, än märktes det ingen minskning av antalet men så småningom skulle hålen bli fler än flaskhalsarna som nu prydde väggarna. Han brydde sig inte om att välja utan tog en flaska på måfå, satte den under korköppnaren och drog ur korken. Det kluckande ljudet när vinet fyllde glaset skänkte honom en stunds frid. Han sjönk ned i Chesterfieldfåtöljen, lutade huvudet tillbaka och blundade, lät smakerna kastas omkring inne i gommen och beröra hans sinnen.

Rösten nådde honom just när han svalde. Det lät som först som en harkling och sedan ett lätt hostande. Han öppnade ögonen. Huset var byggt på 1800-talet och väggarna var av bastant sten, så ljusisoleringen var det inget fel på. Rösten kom någonstans från det vänstra hörnet vid fönstret. Han reste sig och gick fram och lyssnade. Nej, det kom inte utifrån. Han såg sig förvirrat omkring, det var omöjligt och ändå, rösten kom inifrån vinkällaren där han befann sig. Han ställde ned glaset och märkte att hans hand darrade lätt. Det fanns så klart en rimlig förklaring till det hela, kanske var det radion på övervåningen som hördes, tänkte han och visste med en gång att det inte var sant. För att lokalisera ljudet gick han långsamt från den ena sidan av rummet till den andra och när han närmade sig den bortersta väggen med de allra äldsta vinerna, stannade han och lyssnade.

"Hallå! Är det någon som kan höra mig?!"

De tydliga orden skapade en vibration av skräck i hans kropp.

"Kan någon hjälpa mig!?"

Rösten föreföll så verklig men det fanns ingen i rummet. Han stod tyst, rörde sig inte, nyfiken och panikslagen på samma gång.

Rösten kom inifrån vinkällaren där han befann sig

" Hallå!"

Det var en kvinnoröst kunde han konstatera. Han samlade sig och gick sakta närmare väggen och lutade huvudet mot flaskorna.

"Hallå...," försökte han lite försiktigt. “Ja, hallå! Jag är här!”

Han stirrade på väggen och försökte greppa vad som hände.

“Jag förstår inte...var är ni?”

“Här! Och jag kommer inte ut!”

Mannen visste inte vad han skulle göra. Det var ju inte sannolikt att det satt någon inne i väggen men samtidigt så gjorde det tydligen det.

“Sitter ni fast inne i väggen menar ni?”, frågade han dumt.

“Jag vet inte. Jag kan inte se. Det är mörkt här.”

“Jag förstår”, sa han medan han funderade på hur han skulle gå tillväga i den här situationen. “Jag förstår bara inte... Hur länge har ni suttit där?”

“Det är svårt med tid“, hördes kvinnans röst.

“Men alldeles för länge skulle man nog kunna säga. Jag är född 1888, den andra juli.”

“Jaha...”, sa mannen utan att begripa vad han hörde.“Det är i kräftans stjärnbild. Vilken stjärnbild är ni?”

“Ja, jag vet inte riktigt.”

“När är ni född?”

“I januari.”

“Då är ni stenbock”, sa kvinnan.

“Jag läste astronomi på universitetet innan jag hamnade här, sedan fortsatte jag med astrologi. Jag älskar allt som har med stjärnhimlen att göra”, hon gjorde en kort paus.

“Jag ansågs som rätt besvärlig som jag minns det. Man ville jag skulle hålla mig på jorden. Kanske var det därför man murade in mig”, fortsatte hon.

“Jag menar det är ju en förklaring om än ingen ursäkt.”

“Nej, verkligen inte”, sa mannen och kände hur han blev arg. Var det något han hade svårt för så var det översitteri i alla former.

“Jag ska se vad jag kan göra.”, fortsatte han. “Stanna bara där ni är”. Han insåg att det sista var en onödig uppmaning.

Mannen skyndade uppför trappan och blev stående. Huset var kulturmärkt och då rev man inte ned en vägg i första taget. Dessutom var det ytterst tveksamt om han kunde göra det själv. Grannen stod på en stege och sågade av en rutten gren från äppelträdet när mannen kom gående.

“Så det är dags att beskära träden nu?” frågade mannen och ansträngde sig för att le vänligt.

“Skulle ha gjort det i februari men tiden räcker inte till. Men nu ska den bort”, sa han och sågade av den sista biten. Den ruttna trädgrenen föll till marken.

“Har du semester?”, fortsatte mannen.

“Fem veckor från idag.”

“Härligt”, svarade han utan inlevelse.

Grannen såg hur mannen tvekade och undrade vad det gällde, om det var någon ny tomtgräns som skulle justeras. Året innan hade mannen sökt upp honom och förklarat att en bit av tomten som gick mellan de stora björkarna tillhörde hans ägor. Det hade lett till ett antal möten med advokater och dyra utgifter innan det fastslagits att mannen haft rätt. Sedan dess var deras relation minst sagt frostig.

“Jo... jag har en liten fråga... eller snarare, jag behöver hjälp med en sak...”, sa mannen försiktigt.

”... om du har tid alltså?”

“Nja, det beror på vad det är. Frun och jag ska iväg till handelsträdgården senare.”

“Jag vill att du tittar på en sak, jag ska riva en vägg i källaren och undrar om det är möjligt utan alltför mycket... besvär.”

“Riva en vägg i ett sånt där hus... det är väl k-märkt?”

“Jag ska utvidga min vinkällare och undersöker möjligheterna”, sa han kort och hoppades att det skulle räcka. Grannen såg på sin klocka, det vill säga han tog upp mobilen och ringde ett samtal till frun som svarade lite längre bort i trädgården. Han sa kort att han skulle gå ett ärende och då följde en harang med protester som mannen inte lyssnade på. Istället frågade han om mannen hade någon borr. Mannen skakade på huvudet.

“Jag ska åka och fixa en borr också”, sa han i telefon och la på.

De båda männen slog följe till huset. Det blev en tyst promenad då ingen av dem hade något att säga, olika som de var till sätt och sinne. När de kom ned i vinkällaren stannade grannen, som aldrig varit där tidigare, och stirrade imponerat på de hundratals vinflaskorna.

“Oj... här har du dricka...”

“Den här väggen är det", sa mannen och lyssnade samtidigt för att höra om kvinnan var kvar. Inga ljud hördes inifrån väggen.

“Går den att riva tror du?”

“Allt går att riva”, sa grannen.

”Men det kostar.”

“Du får några av vinflaskorna som ligger där, de har säkert ett värde över 100 000 kronor. Så du kan ju alltid sälja dem.”

Grannen såg förvånat på honom men räckte fram näven utan att tveka.

“Det blir en överraskning det hemma, det vill jag lova!”, skrattade han högt.

Mannen började med att lyfta ut vinflaskorna ur hyllorna. I början var han varsam men ju längre tiden gick, desto vårdslösare blev han. Han paketerade otåligt vinflaskorna i lådor och rummet var snart överfullt av dem. Han hade förklarat för grannen att det var bråttom så när flaskorna var nedpackade satte de genast igång med borr och släggor. Han hade markerat där han hört ljudet komma ifrån och visat att det skulle borras ett hål runt om. Efter några timmars hårt arbete hade de inte fått undan ens en decimeter av väggen. De satte sig vid den stora vintunnan, torkade av svetten och mannen serverade dem var sitt glas vin.

Du får några av vinflaskorna som ligger där, de har säkert ett värde över 100 000 kronor. Så du kan ju alltid sälja dem.

“Det verkar vara ett omöjligt projekt det här”, sa grannen och drack friskt av vinet.

”Du kanske får tänka om.”

“Det var du som sa att allt går att riva”, påpekade mannen irriterat.

“Ärligt talat så förstår jag inte varför du vill bygga ut, jag menar hur mycket vin kan en människa dricka under en livstid...”

Mannen svarade inte. Han stirrade på väggen, inga ljud hördes inifrån och han började tro att han drömt alltihop, kanske var han galen. Det var i alla fall för sent att tänka på det nu, intalade han sig själv medan han tog av sig skjortan och plockade upp släggan igen. Det hade hunnit bli mörkt ute när det första ljudet hördes inifrån väggen. Grannen stelnade till. Mannen låtsades som ingenting och började borra.

“Jag kan känna att det vibrerar alldeles vid mina fötter!” ropade kvinnan inifrån.

Grannen stirrade på väggen. Mannen log för sig själv, jag är inte galen, tänkte han.

“Hö hö hörde du?”, stammade grannen fram. Mannen nickade.

“Det är en kvinna därinne, det är henne vi ska hämta ut. Jag ville inte säga något tidigare för att... ja, du förstår säkert.”

Han la undan borren och fortsatte energiskt att slå med släggan på väggen. Kvinnans röst i kombination med vinet och värmen gjorde att det blev för mycket för grannen som föll ihop och blev sittande orörlig.

“Men vem... hur?” stammade grannen.

“Ta det lugnt bara! Vi ska få ut dig”, ropade mannen mot väggen.

“Jag tror jag får en hjärtattack!” sa grannen när han försökte resa sig.

“Andas....”

Mannen hjälpte honom upp. Grannen tog tre djupa andetag och sjönk sedan tillbaka på en trälåda där han blev sittande.

“Jag vet inte men det får säkert sin förklaring. Det är bara en liten bit kvar nu”, sa mannen och slog ett kraftfullt slag med släggan. I samma ögonblick föll delar av väggen samman. När dammet slutligen lagt sig hade grannen fortfarande inte rört sig ur fläcken. Han satt kvar på lådan, nu övertäckt av damm och med ett snedvridet leende på läpparna. Mannen såg mot hålet i väggen där en hand sakta trevande kände sig fram. Han tog tag i den och drog tills kvinnan kunde kliva ur väggen helt och hållet. Hon var nog ungefär i samma ålder som han och klädd i ett nattlinne av en modell, vad han antog, var tidigt 1900-tal. Han höll kvar hennes hand mest för att försäkra sig om att det inte var en dröm. Grannen hade börjat skratta nervöst och kunde inte sluta.

“Jag är verkligen mycket tacksam för att du hjälpte mig ut. Men nu är din källare förstörd”, sa kvinnan och såg sig omkring bland stenhögarna.

“Det gör inget”, sa han och till sin förvåning menade han det. Vad betydde en vinkällare mot ett människoliv. Vad betydde en vinkällare över huvud taget egentligen. Han visste inte vad han skulle säga mer. Kvinnan verkade lugn så det fanns egentligen ingen anledning att ställa fler frågor, inte just nu.

“Ni måste vara både hungrig och törstig”, sa han istället.

“Mycket”, svarade hon och såg på alla vinflaskorna.

“Är ni vintillverkare?”

“Nej. Bara samlare”, svarade han.

“Varför då? Jag menar ni verkar ju tycka om vin?”

“Jo, men det är en omfattande process”, sa mannen.

“Komplicerad...”

“Så ni vet hur det går till?”

“Javisst.”

“Då får ni berätta för mig medan vi äter.”

När grannen kom hem var han fortfarande omskakad. Han försökte berätta för sin fru om kvinnan i väggen. Men hon hade bara skrattat och svarat att hon ofta hade känt det som om hon satt fast, inmurad i en vägg. Han insåg att det var lönlöst att försöka förklara och när det senare växte ut nya skott på äppelträdet hade händelsen för länge sedan fallit i glömska. Det var ingen som frågade vem kvinnan var trots att det fanns de i mannens bekantskapskrets som undrade. Man antog att de hade träffats under någon av hans resor. Det sades också att hon antagligen var i vinbranschen och att det var därför de hade börjat tillverka eget vin. Kanske att hon kom från en gammal vinodlarsläkt i Italien, hon hade ju faktiskt mörka färger. Och temperamentet, ja hon kunde ju vara rätt besvärlig enligt ryktet. Men vinet var riktigt gott, det höll alla med om, och det blev en eftertraktad vara som serverades både till vardags och till fest.

Mer läsning

Annons