Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnolivet som gymnastik

/
  • Systrarna Ekblad. Stina och Ylva är ”Idlaflickorna” i en lugnskt poetisk uppsättning som hade premiär på Dramaten i fredags.

Annons

Där är de ju igen! De förtjusande ”Idlaflickorna” som dök upp på Dramaten under tidigt 1990-tal och gav Kristina Lugns hennes första stora succé som dramatiker. Då gjorde Sif Ruud och Birgitta Valberg de två kvinnorna som möts på en chartersemester vid Gardasjön och för ett vindlande – för att inte säga hisnande – poetiskt samtal om livet, barndomen, moderskapet, maken Herrman (bådas män heter så), sin längtan och sina försök att behaga.

Den gången kunde vi även se dem på Gävle Teater.

Nu återfinns ”Idlaflickorna” under takåsarna på Dramaten, i Målarsalen, i ett alldeles kalt rum med kyliga sjukhusgröna väggar, rysligt frånstötande, och iförda nästan identiska små rara, ljusa dräkter. Bakom de bruna pagefrisyrerna syns Stina Ekblad och Ylva Ekblad som inte bara är systrar i verkligheten utan också väldigt lika varandra.

Redan i valet av skådespelare har regissören Vibeke Bjelke avslöjat hur hon läst pjäsen. De båda kvinnorna i pjäsen kan nämligen mycket väl förstås som en enda person, två sidor av samma mynt – den förträngda kvinnan och hennes försiktigt rebelliska röst. Ungefär. Och skådespelarna Ekblad är sannerligen mycket lika, inte bara i utseende utan också i rörelser och den sjungande finlandssvenska rösten.

De är båda som gjutna för Kristina Lugns språk. De är mycket tydliga, låter orden ta plats på scenen och ger dem tid att landa i publiken. De kan båda ladda sina repliker med den lugnska dubbeltydligheten.

Man får korn på den balans på slak lina som pjäsens kvinnoliv har inneburit: de två, Lillemor och Barbro (kanske), har gått mjukt nigande på vältränade ben genom det, varit försiktiga och lagom undergivna, stönat artigt när Herrman bestigit dem. Trots detta finns en saknad, eller längtan kvar. Vart tog livet vägen? Och friheten, och allt det vilda?

Denna längtan gäller till exempel barndomen. Lillemor och Barbro prövar sin barndoms sånger, lite försiktigt, och man anar att de har blivit just de ”senila småflickor” som de inte vill vara.

”Idlaflickorna” sprejar hisnande poetiska formuleringar och en massa kvickhet över publiken. Och ändå är det en djupt vemodig liten pjäs (en timme lång) där döden tycks ständigt närvarande. Inte bara i form av den ”Sjömannens trädgård” som det ofta talas om. Utan också i det att allt som hänt, all anpassning och gymnastikträning och uppassning av Herrman, är i förfluten tid och det tycks inte finnas några vägar framåt, i vart fall inte mot ett vildare liv.

Men ”Idlaflickorna” är en sorts poetisk upprorshandling. Stina Ekblad och Ylva Ekblad antyder det med ett milt ironiskt tonfall, också det troget den lugnska poetiska rösten.n

teater

• ” Idlaflickorna av Kristina Lugn

Regi: Vibeke Bjelke

Med: Stina Ekblad, Ylva Ekblad

Dramaten, Stockholm ,

premiär 22 januari

Mer läsning

Annons