Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnorna som vägrade vara pigor åt manliga revolutionärer

/

I den revolutionära kampen sågs kvinnorna som hjälppigor. Men de vägrade underordna sig. Organisationen Mujeres Libres samlade som mest 25 000 kvinnor, som kämpade för emancipation och kollektiv barnomsorg. Gästrikeförfattaren Anna Jörgensdotter skriver i dag om de okända kvinnokampspionjärerna i 1930-talets Spanien.

Annons

Mujeres Libres bildades i Spanien i april 1936, bara några månader innan kriget bröt ut.

I februari hade republikanerna tagit makten, och Spanien var under omvandling. Fabrikerna övertogs av arbetarna, jordbruken började kollektiviseras, de besuttna förlorade allt mer av sina privilegier och militärkuppen var oundviklig.

Motståndet var större än vad nationalisterna förväntat sig. Revolutionen, i vilken kvinnorna var lika aktiva som männen, tycktes ostoppbar.

Men kvinnornas krav lämnades utanför. De anarkistiska kvinnorna kritiserade folkfrontsregeringen för att vara patriarkal och därför kontrarevolutionär. Advokaten Mercedes Comaposada, poeten Lucia Sanchez Saornil och läkaren Amparo Poch y Gascón upprördes över hur CNT behandlade kvinnorna och sammanförde därför kvinnor inom CNT i Madrid och Barcelona i bildandet av Mujeres Libres.

I Martha A. Ackelsbergs bok om Mujeres Libres berättar en kvinna att hon insåg behovet av en separatistisk organisation när hon följde med en manlig kamrat på ett tidigt ML-möte och han öppet förlöjligade kvinnorna som talade. En annan kvinna berättar om en kille från den anarkistiska ungdomsrörelsen som kom fram till henne och sa: Om du vore riktigt frigjord skulle du kyssa mig. ”Så var det inom vår grupp, så då behöver jag inte tala om hur illa det var med andra män.”

Ackelsberg skriver att kvinnorna sågs som hjälppigor snarare än aktiva revolutionärer. Enligt Sanchez Saornil sökte männen strategiskt samarbete men reflekterade inte över kvinnors autonomi och upphörde inte med att ”betrakta sig själva som centrum av universum.” I en artikel publicerad 1935 skriver hon om en manlig kamrat som hon upplevde som medveten och som alltid pratade om vikten av kvinnlig medverkan:

”En dag när det skulle hållas föredrag frågade jag honom var hans partner var och svaret gav mig kalla kårar: ’Hon har fullt upp med att ta hand om mig och våra barn’ /…/ Majoriteten av de manliga kamraterna har hjärnor infekterade av borgerliga prejudikat – även om de rasar mot ägande är de rabiata ägare, även om de gormar om slaveriet är de själva de grymmaste härskarna. Och allt detta härrör från den löjligaste idén som mänskligheten någonsin lyckats utforma: Den påstådda underlägsenheten hos kvinnor.”

En av kvinnorna i ML sa: ”Hur än radikala dessa manliga kamrater framstår på kaféer och möten så verkar de tappa sin kärlek till jämställdhet hemma vid dörrmattan.” De använde gärna kvinnans situation som avskräckande exempel när de ville kritisera makt och underordning, vilket ändå inte betydde att kvinnors rättigheter prioriterades.

Ackelsberg berättar att det existerade två olika riktningar inom rörelsen: 1) Kvinnor är i grunden reproducerande och ger sitt bidrag till samhället genom sin roll i hemmet. Vägen till frigörelse går genom uppvärderandet av hemarbetet 2) Nyckeln till frigörelse ligger i jämlik medverkan i arbetslivet.

Mujeres Libres såg en tredje riktning: Det räcker inte med facklig organisering eftersom källan till kvinnors underordning är mycket djupare och bredare än ekonomisk exploatering. Kvinnans underordning, menade de, är lika mycket ett kulturellt fenomen, skapat av familjen och kyrkan och av synen på kvinnors sexualitet. Utan rätten över sin egen kropp kan inte kvinnan bli en jämställd partner i ett revolutionärt samhälle. Dessutom avskräckte sexismen kvinnor från att delta.

På sina möten diskuterade ML hur trakasserierna skulle hanteras. Det handlade om att stärka kvinnorna. ML kallade inte sig själva för feminister eftersom feminismen på 30-talet hade en snävare betydelse och kopplades ihop med borgerlighet. ML var inte ute efter att ersätta en manlig hierarki med en kvinnlig. Kvinnors fulla individuella frihet – och utvecklande av sin fulla potential – hör samman med utvecklandet av ett starkt kollektiv. Om kvinnors kompetens ökade, ökade hela arbetarklassens kompetens. Hur, frågade sig ML, ska kvinnor kunna bli medvetna om sitt värde när de lever i ett samhälle som hela tiden motarbetar den medvetenheten? ”Vi försökte få kvinnor att förstå att de kunde vara både mödrar och kamrater, samtidigt. Kvinnor kunde säga: ’Det ni talar om, det har vi aldrig hört förut. Vi har känt det, men vi har inte vetat… ’De hade väntat länge på att någon skulle säga: ’Vi kan inte tillåta att män tror att de är överlägsna kvinnor, att de tror att de kan härska över oss.’”

ML gjorde ingen skillnad mellan propaganda och organisering, mellan idéer och aktivism. Kampen mot fascismen pågick parallellt med kampen för emancipationen.

Ett minimikrav var upprättandet av kollektiva kök som skulle befria kvinnan från ständigt arbete med inköp och matlagning. De arbetade praktiskt med antiauktoritär barnuppfostran, kollektiv barnomsorg och yrkesskolor för kvinnor.

Kvinnorna hade att ta sig ur ett tredubbelt slaveri: under sitt kön, under arbetet, och under okunnigheten.

I Spanien vid den här tiden separerade dessutom analfabetismen människan från medvetenhet och självsäkerhet, varför Mujeres Libres ordnade språkundervisning, samt intensivkurser i kultur, historia och ekonomi. De publicerade en tidning, organiserade stödverksamhet för miliskvinnorna, satte upp skjutbanor och tränade kvinnor i prickskytte. I Katalonien och Aragonien hjälpte de till att etablera jordbrukskollektiv. I Barcelona drev de ett sjukhus som erbjöd mödravård och barnvård, inklusive födelsekontroll och sexualkunskap (under ledning av hälsoministern Federica Montseny legaliserade den katalanska regeringen abort december 1936). ML arbetade dessutom hårt för att bekämpa prostitution. Montseny såg den som ett sexualmoraliskt problem som kunde upplysas bort, medan ML såg prostitutionen som ett socialt och ekonomiskt problem som bara kunde försvinna genom lika lön och samma arbetsmöjligheter. Det är, menade de, kombinationen av armod och överflöd som gör prostitutionen möjlig.

I en artikel skriver Siv Wold-Karlsen att männen splittrat arbetarklassen och stärkt kapitalismen genom att de har accepterat låga kvinnolöner och öppet visat sitt förakt för kvinnor och deras arbete (och inte deltagit i omsorgen av barn och hem). Den marxistiska proletären är av manligt kön och av västeuropeiskt ursprung och utifrån dessa begränsade erfarenheter har han gjort anspråk på allmängiltighet, och trängt undan andras erfarenheter. Arbetarrörelsens åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid glömde helt bort hushållsarbetet. I jordbrukskollektiven i det revolutionära Katalonien och Aragonien brändes de kapitalistiska pengarna, men nya lönesystem inrättades där männen hade rätt till familjelön, medan kvinnorna som skötte hushållsarbetet sågs som arbetsoförmögna.

Redan höstvintern 36 började de revolutionära krafterna hejdas. Folkfrontsregeringen ville ha disciplin och kontroll. Fokus skulle ligga på kriget, inte revolutionen. Den frivilliga milisen och de arbetarstyrda fabrikerna hörde till krafterna att kväsa. Liksom kvinnorna. Efter att från början kämpat vid fronten förbjöds de bära vapen och det sattes upp affischer som särskilde kvinnors och mäns uppgifter, samt utmålade kvinnor som offer.

ML menade att kvinnor var kapabla att försvara sig själva och sina ideal, men de motarbetades även av den anarkistiska pressen som skrev att kvinnans plikt var att lida i tysthet och inte ställa egoistiska krav.

Många män klagade över att behöva samarbeta. Den revolutionära jämlikheten försvagades. Kvinnornas löner rasade ned till under hälften av mannens och ända ned till en tredjedel. Stödet från de fackliga organisationerna fanns inte där. Bara kvinnor som kunde bevisa sin brist på försörjning fick komma in på fabrikerna och arbeta (för låga kvinnolöner). Kvinnorna tvingades tillbaka till ett privatiserat hushållsarbete och arbetarklassen förlorade kontrollen över matvaruförsörjningen. Distributionen övertogs av kapitalisterna och priserna accelererade. Kvinnorna fick köa hela dagarna för en bit bröd. Den patriarkal-kapitalistiska ordningen, skriver Wold-Karlsen, var återställd, och när ML försökte lyfta kö- och brödfrågan, som den konkreta symbol den var, fick de väldigt lite gehör.

Mujeres Libres såg revolutionen som en långsiktig process, oavbrutet föränderlig i takt med att konflikter löses och nya konflikter uppstår. De ställde frågor om vad ett samhälle är, vem det tillhör, och vem som tjänar på det, och de såg, tidigt, att ett samhälle bara kan förändras i grunden om idéer om vad som är normalt och naturligt utmanas (till exempel kanske det inte finns något sådant som ”kvinna”, vår identitet kanske handlar om annat). Ett sant feministiskt samhälle – och en feministisk vision – måste främja olikheter eftersom det är skillnader, inte likriktning, som stärker visionerna och revolutionen.

Som mest hade Mujeres Libres 25 000 medlemmar. De kom ut med tretton nummer av sin tidning under kriget och ytterligare ett efter det att Franco kommit till makten 1939, men då från exil.

Mer läsning

Annons