Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kyrkorna angår alla i landet

/
  • Upp till kamp. Ingrid Sjöström som forskat om svenska kyrkor åt Riksantikvarieämbetet är en av dem som skrivit under uppropet för att rädda ”vårt största sammanhållna kulturarv”.

Svenska kyrkans kyrkobyggnader, sockenkyrkor, stadskyrkor och domkyrkor, speglar svenska samhällets historia, och bär på minnen av alla generationer före vår tid. Kyrkornas enastående historiska betydelse och deras kulturhistoriska och konstnärliga värden gör det självklart att ansvaret för deras bevarande måste vara både ett samhälleligt och kyrkligt ansvar.

Annons

När Svenska kyrkan skiljdes från staten träffades därför en överenskommelse om att staten även i framtiden ska bidra till kostnaderna. Men under den nu pågående omförhandlingen om ersättningens storlek och överenskommelsens långsiktighet slår ärkebiskop Anders Weiryd i en DN-artikel den 20 maj larm om regeringens ointresse. Regeringens bristande vilja är ett större hot än mögel, surt regn och röta, skriver han.

Som en grupp oberoende vill vi med denna artikel framhålla vikten av att staten står fast vid sitt ansvar. Frågan angår alla i hela landet, oavsett om vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, oavsett kulturtillhörighet.

Genom sockenkyrkorna kan vi överallt i hela landet få förbindelse med människor, världsbild och levnadsvillkor, så länge Sverige har funnits. Kyrkorna är också våra äldsta byggnader.

Över hälften är från medeltiden och en av våra viktigaste källor till kunskap om denna tid, och kyrkor från senare tid är genom sin historia och inredning ofta en länk dit. I kyrkorna finns omistliga skönhetsvärlden och den största och värdefullaste samlingen av kulturhistoriska föremål och inredningar i landet.

Tillsammans bildar kyrkorna vårt största sammanhållna kulturarv. Eftersom de är de enda byggnader som haft generellt lagskydd har vi ingen annan kategori som är så väl bevarad. Som kulturhistoriska minnesmärken ersätter kyrkorna det som helt eller delvis förlorats på andra områden. Genom att Sverige har hela den landsomfattande strukturen kvar, och bättre bevarade inventarier och inredningar än i de flesta andra länder, även utländska konstnärers verk, har vi inte bara ett nationellt utan också ett internationellt ansvar för att bevara sockenkyrkorna.

Varje kyrka är symbol för sin bygd. De byggdes och bekostades av folk ur alla samhällsklasser som deras gemensamma samlingsplats. Än i dag är de en del av det sociala kapital som behövs för att hela landet ska leva.

Kyrkans framtid angår därför alla som bor i landet, oavsett trosuppfattning och medlemskap i kyrkliga samfund. De har betydelse för alla åldrar, och för nyinflyttade och nyinvandrade lika väl som för dem som alltid har bott här. Behovet av heliga rum är detsamma oavsett kulturell och religiös bakgrund. I en alltmer osäker tid ökar behovet av platser att söka inre frid och kontakt med andra människor, levande och döda.

Opinionsundersökningar visar också att en överväldigande andel av befolkningen, både medlemmar och icke-medlemmar anser att de absolut inte får förfalla eller rivas.

Kyrkobyggnadernas värde går inte att gradera. Det är inte den enskilda sockenkyrkan utan alla tillsammans som är ett omistligt kulturarv. Vi får inte göra samma misstag som när vi oklokt gjorde oss av med våra äldre stadskärnor och andra viktiga delar av kulturarvet.

För att kyrkorna ska leva vidare behöver de nyttjas, både inom Svenska kyrkan och som öppna rum för alla, oavsett trosuppfattning. Ingen får känna sig utestängd. Alla berörda inom kyrka, kulturmiljövård, skola, folkbildning, museer och hembygdsrörelse kommer att behöva engagera sig och göra unga och nyinflyttade delaktiga i den kunskap och de upplevelser som kyrkorna kan ge.

Men ingenting kan uppnås om inte staten är beredd att långsiktigt garantera sina åtaganden

om ekonomisk ersättning för deras kulturhistoriska värden.

 

Mer läsning

Annons