Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Länsmuseet som offer för konstmarknaden

Annons

Ett museum ska aldrig och får aldrig använda sin konst i kommersiella syften. Deras samlingar är historia, och verkens vandringar dit är en del av vårt kulturhistoriska arv. Det är nu bra att länsmuseet tar bladet från munnen och skingrar en del av rökridåerna. Länsmuseet har en fin samling av svensk efterkrigskonst jag förstår hur de tänkt i detta fall. Den är samlad under tider då ett museum kunde vara med och hade möjlighet att välja sina inköp. Idag räcker de 550.000 kr de slutligen fick för Haydenmålningen kanske inte ens till ett viktigare verk av Karin Mamma Andersson. Men det räcker till en hel del länskonstnärer, men jag förstår att det är de mera guldkantade tingen som lockar.

Att fortsätta detta samlande på samma 70-åriga bana känns därför en smula förlegat. När pengarna tar slut så upphör möjligheten att gå vidare. Vill man synas och profilera sig är det idag med verksamheten man flyttar fram sina positioner.

Även om man i detta fall tror sig gått till väga på ett hänsynsfullt sätt med gåvan och kontaktat släktingar så har man raderat en bit av sin egen museihistoria. Varför säljer man då en målning som har hängt på sin ensamma krok på ett museicafé? Den har väl inte stört någon? I över 75 år har man haft den. Varför är den en sådan irriterande vagel i ögat just nu? Jo, för plötsligt är den upptäckt, och en av auktionsverkets priskunniga värderingsmän har upplyst museet om värdet. Hade den varit värd 1.200 kr hade den fortfarande hängt i caféinteriören.

På samma sätt har jag svårigheter att se hur de andra målningarna på Länsmuseet som inte är av svensk nationalitet bättre skulle passar in i samlingarna om man resonerar som museiledningen. Haydenmålningen gör man sig av med för att den var värd en del pengar, inte på grund av att den” hoppade ur”.

Man ger sig ut på en kommersiell marknad som man inte alls har erfarenhet av och tar risker. Auktionsverket kan ju i museets artikel framstå som oerhört kulturvänliga. Inga provisioner! Att man kollar upp äktheten hör ju ändå till deras jobb om de skall vara säkra på varan, då står man alltid för kostnaden. Lottlösa gå de inte eftersom de tar ut 20 % av köparen, och det blir en hel del pengar när man är uppe i nivåer kring flera hundra tusen.

Jag beklagar att jag angav klubbslaget till 797.000 när det i själva verket var 747.000 kr informationen kom från en person som befann sig i auktionssalen men som på auktionen hörde fel. Men prisfallet var beklämmande. En mera luttrad säljare skulle ju dra tillbaka verket och väntat i några år till den globala krisen utomlands lugnat ner sig, och då inlämna verket på en ny katalogiserad försäljning. Här efterförsäljer man för 197.000 kr billigare än någon var villig att bjuda i höstas. Den kunden drog sig ur säger man eller så gnuggar han händerna över att ha fått ner priset med nästan ett par hundra tusen. Där saknar vi andra helt insyn.

Länsmuseet påstår att verk av Hayden är dyrare från 1920-talet än tidigare år. Man påstår att verket sjönk i värde när det framkom att det var så tidig som 1913-14 . Ett verk som ligger närmare den magiska tidpunkten 1907 då Picasso spränger ramarna med ”Flickorna från Avignon” skulle alltså värderas lägre? Det är fel säger jag.

Jag säger att auktionsverkets värdering var marknadsanpassad till ett något mattat dagsläge. Sothebys värdering grundade sig på vad man trodde sig få ut just nu. Märk att den globala krisen påverkar detta. Hade museet inlämnat målningen före 2008 har priset blivit ett annat. De målningar som såldes via Sothebys den 8 november 2006 i New York var två stilleben med måtten 54 x 73,2 cm respektive 78,7 x 129,6 cm. Likheten i uppbyggnad och anslaget var av samma dignitet. Och de daterades till 1918 och 1922 . De såldes för över 1,3 respektive 1,5 miljoner kronor. En tidig kubism som utövades av en handfull målare nästan svåra att skilja åt.

Alla vana köpare vet att auktionsföretag som auktionsverket tillåter ett bevakningspris upp till 80 procent av lägsta utropsintervall i detta fall 800.000 kr utan att säljaren tar några risker och behöver betala några avgifter. Man får tavlan tillbaka och allt är frid och fröjd. Om en sak har god proveniens som i detta fall och tillhört ett museum kan en insatt köpare räkna ut att bevakningen var satt till den lägre nivån. Han kan också räkna ut turerna med chans till en efterförsäljning. Där saknar vi andra åter helt insyn.

Det kan tyckas enkelt och bra att byta ett kulturarv mot någonting annat. Att plötsligt bli rik och kunna förnya sin samling, men detta är fel väg att gå. De nyförvärv som man nu kommer att glädja och förföra besökare med, kommer längre fram i historien skuggas av vårdslöshet och dåligt omdöme. På det sättet tar man inte ansvar för det kulturarv man har i uppdrag att förvalta.

Lars Rune Larsson

Lärare på konstskolan i Gävle.

Mer läsning

Annons