Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Lerins livslånga berättelser

/
  • I fjol tilldelades konstnären och författaren Lars Lerin Augustpriset för bästa fackbok,
  • Akvarell av Lars Lerin i hans nya bok
  • Akvarell av Lars Lerin i hans nya bok
  • Akvarell av Lars Lerin i hans nya bok
  • Akvarell av Lars Lerin i hans nya bok
  • I

Förra årets Augustpristagare Lars Lerin går fortfarande vid mentorn Axel Florins sida. Nu kommer hans tredje bok med Munkforsskulptörens liv i förgrunden. Samtidigt har han hittat sinnesro i sin egen tillvaro.

Annons

När Lars Lerin var tonåring med konstnärsdrömmar hamnade han ofta hemma hos konstnären Axel Florin i Munkfors. Där fick han ett eget rum att måla i, de gick på utställningar och Axel berättade om sitt liv som fabriksarbetare och skulptör i trakten. Det var ett levnadsöde som fängslade Lars Lerin. Han spelade in Axels berättelser på flera kassettband, vilket så småningom mynnade ut i boken "Axels rum" 1989.

– Det var roligt att se att det fanns ett annat sätt att leva på än det där vanliga, småborgerliga, säger Lars Lerin om mötet med mentorn, som avled 1993.

– Och han hade ett väldigt roligt sätt att berätta på, ett så målande språk.

"Axels tid" är Lerins tredje bok med Axels berättelser. Han beskriver den som en "bearbetning" av de två tidigare, vilka dock aldrig fanns i handeln. Han ville göra om och göra bättre. Det är så han fungerar, säger han.

– Jag har ett par berättelser som jag återkommer till i hela mitt liv. Man ser saker och ting på ett annat sätt med tiden, finner en bättre form. Så är det med mina målningar också, jag vill gärna gå tillbaka och måla om.

Gör du Axel mer rättvisa nu?

– Nja, snarare texten. Jag har inte skrivit boken för Axels skull. Jag är sällan sentimental i mitt arbete. Samtidigt blir det automatiskt en hyllning till honom, och jag hoppas att jag inte gör honom till åtlöje.

Axels Munkfors, det som träder fram i boken, är ett uppdelat samhälle. Klasskillnaderna är tydliga – barnen på Villa Peking leker inte med ungarna på bruket – och för Axel blev konsten ett sätt att överbrygga dem. Historierna är återgivna så som Axel berättade dem, men med Lars Lerins prägel. Hade någon annan lyssnat på banden och skrivit så hade det blivit en helt annan bok, betonar han. Dessutom stöds texten av hans akvareller; motiv från Axels fotoalbum och från Munkfors, som påminnelser om något som inte längre är.

Lars Lerin är framför allt känd som en av Nordens främsta akvarellister, men förra året tilldelades hans "Naturlära" Augustpriset för bästa svenska fackbok. Han, som alltid har kombinerat sitt målande med skrivande, berättar att det var en "underbar glädje". Men han har inga förhoppningar om att göra om det. Han skriver huvudsakligen för sin egen skull.

Det som framför allt drabbade honom med Axels historia var en längtan.

– Han hade hela tiden den där drömmen om något annat, om vad som fanns bortom de blå bergen. Och han kom underfund med att det fanns fler blå berg bortom bergen, så det var ingen idé att resa alltför långt bort. Han försökte ta tillvara på vardagen.

Vad såg du själv bortom bergen?

– Jag har ju också längtat, men vi är nog lite lika där, jag och Axel, för jag vågar inte resa ensam. Jag får ångest förstår du, när jag kommer ut i världen utan någon att ty mig till.

Ändå har Lars Lerin bott på flera olika platser under sitt liv: från konststudier i Göteborg och Stockholm, till Lofoten, sedan tillbaka till Munkfors igen. Flera av de åren präglades av vad han i dag kallar för ett "heldestruktivt" leverne. Han drack och missbrukade tabletter. Vändningen kom först när han nådde botten.

– Det är många som dör på vägen ner, som inte fattar. Jag är glad att jag vände i tid, för det hade kunnat sluta väldigt illa. Men det är dumt att vara rädd för att visa vem man är, då är det bättre att visa och avdramatisera.

I dag bor Lars Lerin utanför Karlstad tillsammans med maken Manoel "Junior" Marques, som arbetar på museet Sandgrund Lars Lerin Konsthall. Han trivs, känner sinnesro och målar och skriver varje dag. Men ibland längtar han tillbaka till barndomen, inte till Munkfors men till mormoderns Bohuslän.

– Det är något med havet som lockar mig så väldigt.

Mer läsning

Annons