Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs! Även om du inte är från Gävle

/
  • Bildmaterialet i

Vi bad musikbibliotekarien Nils Ahnland recensera den nya boken om Gävles progg,- punk- och rockhistoria. Han är imponerad. "Tänk om det fanns en liknande bok om varje svensk stads musikscen!"

Annons

När jag flyttade till Gävle i början av 2000-talet hade jag en ytterst vag uppfattning om stadens musikliv; visst sjutton kom väl Di Leva härifrån, och det där himla barnbandet också (även om namnet antydde sankmark i Dalarna). Och Tomas Ledin, från ett liten samhälle utanför Gävle, tydligen.

Jag vet inte hur länge jag gick omkring med dessa tämligen påvra kunskaper om Gävles musikutbud och -historia, men med tiden fick jag höra talas om band som PF Commando, Bizex-B, Doktor Kosmos, Zeke Varg, Järngustav och andra som innehade något slags legendstatus i stan. Dock var väl den skaran inte märkvärdigare än liknande skaror i andra städer, tänkte jag. Och tänker än i dag. För så är det väl.

Men när jag läser Anders Sundins och Peter Alzéns bok "Vi lever – när rocken kom från Gävle" känns det som om det finns – fanns – något i Gävle som var om inte unikt så i alla fall speciellt; en anda, möjligtvis sprungen ur bruksanda och jantelag, eller som en bieffekt av detta – en känsla av att allt är möjligt. Grupper ploppade upp i Andersberg, Sätra, Bomhus, Valbo; människor som inte kunde spela men som gjorde det i alla fall, ungdomar som ville något annat än att bli fabriksarbetare, tjänstemän, revisorer, lärare (men som i många fall blev just det). Under det tidiga 70-talet startas ett antal proggband.

Startskottet är den första Boulognerfestivalen, och dess grundare är Leif Walter, den tidiga rockscenens allfader i Gävle. Han bildar också Gävles första proggband, Mora Träsk (som byter spår i början av 80-talet och istället blir Sveriges mest populära barnunderhållningsapparat, vilket förstås är allom bekant). Walter bygger också en inspelningsstudio som blir ett tidigt nav i Gävles musikliv.

Så småningom får proggen, i Gävle liksom övriga städer, ge vika för punken; in på scenen träder PF Commando, Bizex-B och Quiet Men bland andra. Det är do it yourself som gäller; såväl musik som inspelning, distribution, omslag och affischer görs av medlemmarna själva i den gryende punkrörelsen. ”Men hallå – punk, det är ju bara skit”, tänker man (kanske) i Sandvikenbandet Sirban, ”vi vill lira skitsvår jazzrock med en massa fräna licks, chops och räkor” (Sandviken har i ärlighetens namn också sin beskärda del av punk. Och Tomas Ledin).

Det tidiga 80-talet skulle dock inte vara detsamma utan en dos heavy metal, vilket grupperna Nasty och Genocide (bägge från Bomhus) står för, kompletta med gitarrvirtuositet, jeansmundering och brist på relevanta budskap (enligt belackarna). Samtidigt bildas synt-, pop- och new waveband på andra håll i stan. Ja, och så där håller det på; en stil/genre/trend åtföljs av en annan, eller smälter ihop till en ny. Hela tiden en dynamisk strömning som följer den allmänna tidsandans kronologi.

"Vi lever" är också historien om fritidsgårdarna, replokalerna (och bristen på dem), Folkteatern, Sjömanskyrkan, de oberoende skivbolagen, spelställena, skövlingen av centrum, stelbenta politiker, Per Persson, Traste Lindén med mera med flera. Det hade kunnat vara en synnerligen gubbgrabbig historia men som tur är får Monica Törnell, Py Bäckman, Kicki Moberg och band som Scandal Beauties och Anastasia vederbörligt (och inte pliktskyldigt) utrymme.

"Vi lever" är en utmärkt bok. Rolig, intressant, läsvärd (några korrekturmissar återfinns förvisso, men vad fasen), och extra roligt är att författarna själva är två Gävleprofiler som dock snyggt undviker fallgropen att placera sig själva i händelsernas centrum. Bildmaterialet i "Vi lever" är gediget och ytterst underhållande, men hade gärna fått vara än mer omfattande.

Det är ett imponerande arbete som lagts ner av Sundin och Alzén; ett hundratal personer har intervjuats, författarna har farit kors och tvärs och lyckats prata med såväl doldisar som rikskändisar. Det hela sys ihop på ett fint sätt och bokens röda musiktråd gör den förhållandevis lätt att läsa, trots kast i tid, rum och genrer.

Tänk om det fanns en liknande bok om varje svensk stads musikscen!

Men som sagt; läs! Även om du inte är från Gävle.

Se intervjun med författarna till "Vi lever!" här!

Mer läsning

Annons