Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs ett kapitel ur första boken om Gävles rockhistoria!

/

Rocken kom från Gävle. Stadens musikliv mellan 1970 och 1990 var en fest. Nu finns boken som dokumenterar det. I dag bjuder kulturredaktionen på ett avsnitt ur Anders Sundins och Pecka Alzéns "Vi lever" som släpps officiellt på torsdag.

Annons

Kapitel 2. Diplom: En protest mot bygget av Domusvaruhuset på Stortorget i Gävle som manifesteras med samlings-lp-n ”Diplom” 1973.

”Monopolets stora makt, dom ger folket sitt förakt, i rent vinstintresse rivs vår hembygdstrakt. Låt oss bränna det, skända det. Tillsammans, är vi starka. Tillsammans, organisation är makt.” (”Balladen om Gävle torg”, Mobben 1973)

*

Den 5 december 1967 lämnar byggnadsnämnden i Gävle kommun in en skrivelse till stadsfullmäktige:

”Härmed får byggnadsnämnden förelägga stadsfullmäktige förslag till ändring av stadsplan för kvarteret Kärrlandet och Rännilen m.m. i Gävle stad… Stadsplaneförslaget har tillkommit i syfte att möjliggöra byggandet av ett kombinerat varu- och parkeringshus i stadens centrum.”

Därmed går startskottet för ett av de mest infekterade, segslitna och kontroversiella ärendena i Gävles historia. Det är Konsum Alfa som vill bygga ett nytt Domusvaruhus (nuvarande Nian) på Stortorget i Gävle. Privata ägare har redan varuhusen Tempo, EPA, Flanör och Londoner runt torget i innerstan. Den lokala arbetarrörelsen är orolig över utvecklingen och vill att kooperationen också får en del av den stigande kommersen som växer fram kring torget. Hela stadskärnan med flera hundra år gamla byggnader kommer att rivas för att ge plats åt det nya gigantiska Domusvaruhuset med tillhörande parkeringshus. Gävle kommun är inte unik, för i samarbete med lokala politiker runt om i Sverige kommer några av de största stadsomvandlingarna i svensk historia äga rum under de inledande åren av 1970-talet. Grävskoporna får till exempel också jobba hårt i Klarakvarteren i Stockholm som finansborgarrådet Hjalmar Mehr (s) driver igenom. I Gävle heter det s-märkta kommunalrådet Ture Edbom.

*

Diskussionsvågorna är skyhöga från start och det embryo till musikrörelse som finns i Gävle känner att den också måste göra någonting för att markera sitt missnöje. Fram växer idén om att använda ett av masskommunikationens viktigaste uttrycksmedel i slutet av 1960- och början av 1970-talet – lp-skivan. Det blir till en samlingsskiva med lokal musik under slagorden ”Kapitalets borg – på vårat torg”. Precis som med musikfesten i Boulognerskogen ligger Leif Walter bakom det här projektet också.

– Vi affischerade och målade våra slagord på väggar runt om i centrala stan på nätterna, spray- och graffitikulturen hade inte kommit till Sverige än så det var pensel och vanlig färg som gällde. Den enormt fula koloss som skulle byggas på torget retade oss och vi gjorde det som vår föräldrageneration aldrig gjort, ställde oss upp och sa emot etablissemanget. Det fanns ett stort engagemang bland musiker i Gävle vid den här tiden, men inget som var särskilt organiserat. Vi var också väldigt sugna på att ge ut en egen lp-skiva med Mora Träsk, men hade inte tillräckligt med eget material för att klara av det på egen hand, det fanns också med som drivkraft i det här projektet, säger Leif Walter.

Skivan spelas in under väldigt enkla omständigheter i Överhärde skola, hos Gävle Bluesklubb som höll till på Vallbacksskolan, och på Stadsbiblioteket under 1972 och början av 1973. Allt spelas in live med två mikrofoner på en Revox A77-rullbandspelare med Roland Johansson som tekniker. Affärsidén är att göra det så billigt som möjligt och Leif Walter sätter hela sitt studielån på spel för att finansiera projektet. Skivan trycks i 1 000 exemplar till en kostnad av 3 000 kronor, omslag och etiketter går på 1 500 och med diverse andra kringkostnader landar totalomsättningen på 6 600 kronor. Sedan var det bara att hoppas att det skulle betala sig tillbaka. Alla som vill får vara med och spela på skivan och Leif Walter lyckas samla ihop de band som finns kring Gävle som sjunger på svenska och som inte är renodlade coverband. Det medverkande blir till sist Mobben, Mora Träsk, Svängiga Svenssons, Levande Musik och Marble Arch.

– Det var lite svårare att få tillbaka pengarna än jag hade tänkt mig, men jag rodde det hela i hamn till sist, men det tog tid och var ett virrvarr av olika redovisningar, säger Leif Walter som låter alla musiker som är med och spelar på lp-n sälja skivan för tio kronor styck till sina vänner och bekanta. ”Diplom” går över huvud taget inte att köpa i den vanliga skivaffären och priset är förtryckt på omslaget så ingen ska kunna ta mer än de stipulerade tio kronorna.

Gävlebandet Mobben får en central roll i projektet. Deras frontman Peter R Ericson komponerar huvudlåten för protesten och det spår som hela skivan ska vila på, ”Balladen om Gävle torg”. Mobben föds ur 1960-talets vitala popscen och är det enda band från det decenniet som klarar av att växla om och anpassa sig till det nya mer progressiva vänsterradikala 1970-talet.

– Vi började 1966/1967 när Gävle kryllade av band som hade sina förlagor i den brittiska 1960-talspoppen. Mobben spelade blues i första hand och det skrevs en del om oss på den tiden. Jag flyttade till England och så lades bandet på is under ett par år, säger Peter R Ericson.

Peter R Ericson är uppvuxen i Gävle men bor i Uppsala sedan 1970-talet. Han är musiker, radioproducent och kompositör sedan många år tillbaka. Ericson är född 1950 men ser fortfarande så där närvarande ut i sitt uttryck som han gör på gamla bilder av Mobben när han med sin spretiga mustasch bär tidstypisk afghanpäls, runda glasögon och hemstickad mysproggig mössa. Vi ses på ett kafé i Uppsala nära stationen intill Katalin i slutet av november 2012 när vintern precis slagigt till rejält.

– När jag kom tillbaka Sverige så startade vi upp Mobben igen, men då var tiden väldigt annorlunda. Pugh Rogefeldt hade släppt sin debutplatta ”Ja dä ä dä” med rock med svenska texter 1969, första Gärdesfesten hade ägt rum 1970 och de alternativa skivbolagen hade börjat poppa upp som svampar ur jorden. Mobben hade brittisk rhythm & blues av typen Rolling Stones och Pretty Things i sig, men när vi började om så hade scenen ändrat sig så pass mycket att vi också började skriva texter på svenska, allt var politiskt på ett helt annat sätt, minns Peter R Ericson.

Grundfundamentet i Mobben var Mats Brandemark (piano), Peter R Ericsson (gitarr, sång och låtskrivare), Sture Ekendahl (bas) och Olov Pettersson (trummor). Vid den här tiden var samtliga medlemmar stationerade i Uppsala eftersom de börjat studera i lärosätet och lämnat tidigare basisten Håkan Kingstedt kvar i Gävle. Men alla är uppvuxna i stan och ses som ett Gävleband i Uppsala när de spelar i sin nya stad. Kontakterna är också täta med gamla hemstaden eftersom Sture Ekendahl är kompis med Leif Walter sedan de arrangerade den första musikfestivalen i Boulognerskogen tillsammans.

– Vi tyckte själva att vi lät väldigt bra och publiken gillade oss också. Vi var ett skickligt band eftersom vi kunde spela och behärskade våra instrument på en annan nivå än de flesta andra. Många bildade band åt höger och vänster utan att kunna spela, men det var ju det som var så himla bra med den här tiden. Många hade en rolig idé eller en unik utlevelse och det var fantastiskt att släppa loss all skaparkraft på det sättet. Men vi kunde spela på ett helt annat sätt och fick också skivkontrakt med MNW ganska snabbt, säger Peter R Ericson.

Diplomskivans grundbult och som hela protesten ska hängas upp på är alltså Peter R Ericson-låten ”Balladen om Gävle torg”.

– Jag skrev mycket eget material på den här tiden, men ibland slängde jag in en egen text till en utländsk låt. Det gjorde jag av den enkla anledningen att jag tyckte låten var så bra att jag ville spela den live med vårt band. Under de här åren var jag inne mycket på Crosby, Stills & Nash och vid den här tiden låten ”Chicago” som de gjorde. Så jag skrev helt enkelt om texten till den musiken och tänkte inte mer på det, säger Peter R Ericson.

Ingen i sällskapet hade ägnat en tanke åt upphovsrätter och stränga copyrightlagar. Tiden var sådan och det rådde en allmän anarkistisk tanke i framväxandet av både skivan och den begynnande musikrörelsen. Ingen hade heller varit med och gjort något liknande tidigare och det krävdes mycket arbete för att projektleda det hela. Betänk att det här är en tid långt före mobiltelefoner, datorer och internet. Inte ens en fax fanns, den fasta telefonen, om man hade råd, och vanliga brev var sättet kommunikationen gick till på.

”Balladen om Gävle torg” kommer inte att hamna på skivan när allt är färdigt. Ett fiasko.

– Graham Nash, som skrev låten, skulle ju aldrig gå med på en aggressiv svensk vänstertext till sin låt. Någon förstod till sist att det inte var så bra att ge ut en skiva med en låt av en internationell kompositör av Graham Nashs dignitet utan att han eller hans förlag blivit tillfrågade. Så då föll den bort. Men det vara bara den låten som var en renodlad protest mot nya torget. Så hela grejen föll. Jag har sysslat med svenska översättningar i stora projekt på senare år med stora svenska artister och det kan vara hur krångligt som helst. Ola Magnell och jag skulle till exempel låna Simon & Garfunkels ”The Boxer” och det var ett jävla tjafs fram och tillbaka innan vi faktiskt till sist fick göra det. Vår svenska översättning fick då översättas tillbaka till engelska för att till sist godkännas av Paul Simon själv, så han såg att vi inte drog iväg för mycket från hans andemening med texten. Vissa artister går aldrig med på att översättas, säger Peter R Ericson. Men jag kommer ihåg raderna jag skrev med stort patos till ”Balladen om Gävle torg”.

Dom har förbigått vårt folk

dom har fattat ett beslut

och nu bygges gamla Gävletorget ut

Monopolets stora makt

dom ger folket sitt förakt

i rent vinstintresse rivs vår hembygdstrakt

Låt oss bränna det, låt oss skända det

Tillsammans, är vi starka

tillsammans, organisation är makt

tillsammans, kan vi hindra det

tillsammans, hindra kapitalets väg

Dom i grå kostym och hatt

dom har fört en skendebatt

en så kallad demokratisk beslutsprocess

Kommunalmän och arkitekt

ser sig ha en konstig rätt

att linda oss sakta in i grå betong, betong, betong

Dom syr in oss i en mardrömsvärld

själva bor dom ganska väl

i kulturreservatets gröna lugn och frid

Och från andra sidan vårt torg

byggs väl ännu en betongborg

och vi dör av solbrist klämda i dess mitt

Låt oss ändra det, stoppa det

Tillsammans, låt oss ta oss ur

tillsammans, våran taskiga kultur

tillsammans, låt oss ta denna chans innan dom dränker oss i kommersialismens namn

”Balladen om Gävle torg”, 1973

text: Peter R Ericson, musik: Graham Nash (”Chicago”)

För säkerhets skull åker Leif Walter till Stockholm för att prata med musikförlaget som äger rätten till ”Chicago” innan skivan ska ges ut. Fast förvissad om att besöket bara är en formalitet beger han sig av söderut. Han möts till sin förvåning av en tuff och överlägsen attityd av direktörerna på förlagskontoret. Mötet är snabbt över. Att ge ut Graham Nashs ”Chicago” med en svensk text på en lokal skiva är inte att tänka på. Så svaret Leif Walter får är ett kort och koncist ”nej”. Icke förhandlingsbart end of story.

– Jag trodde verkligen att det bara vara att åka ner till Stockholm och berätta om vad vi hade för planer och att de skulle jubla över att få ge ut låten på svenska också. Så här i efterhand hade det varit bättre att bara strunta i att fråga och gjort det i alla fall. Hade de kommit på det så hade det bara varit bra reklam för skivan, säger Leif Walter 40 år senare.

Leif Walter åker hem till Gävle igen med svansen mellan benen, men ändå fast medveten att ge ut ”Diplom”.

– Det var lite snopet, men jag hade mycket nog att stå i ändå och det var bara att låta projektet rulla på, Mobben fick skriva en ny låt. Att få ge ut en skiva helt på egen hand var stort nog och det gick inte att stoppa mig då. Paradlåten försvann, visst, men vi vill ge beslutsfattarna i Gävle en känga i alla fall. Jag lärde mig trots allt en hel del om att ge ut skivor med allt strul kring det här som jag kunde ta med mig in i framtiden, säger Leif Walter.

Men det är inte över än, för låten kommer att leva sitt eget liv ett tag till innan den till sist kommer att ges ut på en lp-skiva av Mobben.

– Vi kunde inte ha med ”Balladen om Gävle torg” på Mobbens debutplatta ”Och du frågar mig varför” 1974. Men det var en anarkistisk stämning på allting vid den här tiden så vi gav inte upp eftersom vi gillade låten så pass mycket. Vi bildade ett eget skivbolag i Uppsala, SUB (SUBverskivbolaget), och då bestämde vi oss för att ge ut en liveskiva eftersom Mobben var väldigt bra på scen. ”Och du frågar mig varför” blev en besvikelse för många och även för oss i Mobben eftersom vi var ett liveband som röjde hårt på scen. Plattan är vek och ingen kände igen oss och undrade var grabbarna som brukade mangla ner oss tagit vägen när de hörde plattan. Så då tänkte vi bara, ”äh va’ fan, vi spelar in Mobben live under skitenkla förutsättningar”, säger Peter R Ericson.

*

Det var verkligen under skitenkla förhållanden som liveskivan ”Lever” spelades in under den 23 februari 1974 på Uppsala Musikforum inför 200 personer. En fyraspårs Revox-rullbandspelare, två mikrofoner och en full inspelningstekniker. Sedan är det bara att åka.

– Vi struntade helt enkelt i allt och körde allt vi hade. Det blev kanske inte så bra nu när man lyssnar några decennier senare, men vi visade i alla fall upp glöden Mobben hade på scen, säger Peter R Ericson.

Skivan är förpackad i ett svartvitt spartanskt konvolut. Och på den gula centrumetiketten på vinylskivan saknas Graham Nash namn som kompositör för musiken till ”Balladen om Gävle torg”, det var säkrast så.

*

SUBverskivbolaget var ett av många alternativa små skivbolag som fanns vid den här tiden och som blir mycket viktiga i att se till att lokal musik når ut. I Gävle kommer det lilla bolaget Mamma snart att startas (mer i kapitel 6). SUBverskivbolaget kommer att kretsa kring Peter R Ericson och hans olika grupper och projekt och ge ut en handfull lp-skivor fram till 1979 när det rinner ut i sanden.

Bolaget bestod av ett arbetskollektiv på tio personer och bildades 1974 med orden:

”SUB har som målsättning att verka för ett socialistiskt samhälle genom att framställa och publicera material som speglar och stöder kampen mot kapitalism och imperialism och som för fram mot ett socialistiskt samhälle. SUB är partipolitiskt obundet. Vi företräder olika synpunkter på socialism, men det hindrar oss inte att arbeta tillsammans. I olika frågor diskuterar vi oss fram till vad som verkar vettigt. Därför vill vi bli bedömda från vad vi gör och inte utifrån vad folk tror att vi representerar.”

*

Den nya betongkolossen Domus kommer att inkräkta 25 meter, motsvarande en fjärdedel, på det gamla Stortorget. Två kvarter och en hel gata försvinner för att ge plats åt det som andas framtid för politikerna. Massor med historia jämnas med marken. Bland annat fabriken Sjöbergs Garn, som grundats 1874, i samma kvarter. Fabriken upphör, 50 personer avskedas och verksamheten flyttas till Jämtland.

Biografen Saga som finns i kvarteret blir kvar till det bittra slutet. När kvarteret drar sina sista andetag kommer några epokgörande konserter att äga rum i den döende filmsalen. Ungdomsledaren Jahn Claeson ordnar spelningar i biografen under klubbnamnet Saga Korner när salongen står kvar som en tom och ruffig övergiven lokal. Saga Korner blir till ett vibrerande livskraftigt dödsdömt musikaliskt epicentrum innan grävskoporna gör sitt.

– Det mesta var igenbommat och rivet i kvarteret och konserterna var bland det sista som hände innan de slog omkull hela huset. Jahn Claeson var en riktig entreprenör och såg chansen att ordna lite större konserter än dem han normalt gjorde på ungdomsgården Brynjan på Brynäs, han ville hela tiden framåt och hitta nya utmaningar, säger Ove Wall som var med och rollade foajén med färg för att ge den ny tillfällig lyster inför konserterna.

Den 24 oktober 1971 kommer en konsert det talas länge om i Gävle att äga rum på Saga Korner. Splash från Söderhamn, Pugh Rogefeldt tillsammans med Bernt Staaf, Tomas Ledin från Sandviken och så huvudnumret med Alexis Korner (1928–1984) från brittiska bandet CCS som spelar tillsammans med Peter Thorup (1948–2007). För 19-åriga Tomas Ledin var det ett stort ögonblick att få stå på samma scen som Alexis Korner som var en ungdomsidol.

– Den var en homogen skön känsla på hela den tillställningen, alla akter passade varandra mycket bra, en minnesvärd och viktigt kväll för mig. Mitt första album ”Restless Mind” var precis färdiginspelat och skulle ges ut några månader senare när jag gick ut på scenen på Saga Korner den där höstkvällen, berättar Tomas Ledin.

Men först ut är sexmannabandet Splash med rötterna i Hälsingland. De är en jazzrockinspirerad grupp med förebilder som Blood Sweat & Tears och Chicago. Många spelskickliga musiker kommer att hittas i bandet under åren framöver, bland annat trummisen Hempo Hildén som kommer att sitta bakom trummorna åt bland annat Magnus Uggla och Pugh Rogefeldt, men inte minst i hårdrockgruppen Trash som är tidigt ute på den svenska metalscenen. Han spelar även med internationella hårdrocksnamn som Glenn Hughes och Don Dokken.

Efter Splash är det så dags för Tomas Ledin som har med sig en gitarrist, Christer Ånsehn, och en kontrabasist, Kjell Grundkvist.

– Vi hade precis gjort popprogrammet Spotlight på tv, hade spelat i Uppsala kvällen före och tog tåget upp till Gävle för den här speciella kvällen. Det var allra första gången jag spelade inför en sittande publik, det var knäpptyst när vi spelade och vi fick ovationer efter varje låt, det gick hem något alldeles fruktansvärt bland lyssnarna. Det var en helt annan upplevelse att vara med om efter mina andra spelningar där människor mest satt och drack öl och surrade med varandra. Ibland nådde man fram, men oftast var man en sorts bakgrundsmusik vid de tillfällena. När jag gjorde spelningen på Saga Korner var jag också otroligt välrepeterad eftersom jag gjort tv, spelat in skivan och spelat på många ställen under en kort period. Det var oerhört stort, säger Tomas Ledin.

Mottagande blir storslaget och recensionerna är lysande i tidningarna dagen efter där Ledin lyfts fram före den internationellt kända Alexis Korner. Men innan huvudakten gör entré ska Pugh Rogefeldt spela med Bernt Staaf.

– Pugh var gigantisk då och han gjorde en duogrej med Bernt Staaf. Jag stod i kulissen och var fortfarande alldeles omtumlad efter att ha blivit så väl mottagen. Bernt Staaf var det nya som hänt, jag minns det så tydligt eftersom mitt under framträdandet, de spelar låtar tillsammans och var för sig. När Bernt Staaf gör en låt, han har gråa gabardinbyxor på sig och får full erektion när han står där och lirar, han fick feeling. Gitarren högt upp på bröstet, strålkastarna på honom så det var väldigt uppenbart för alla i lokalen: ”Här fick Bernt Staaf verkligen feeling”. Så hur slutade det? Jo, mitt i låten slutar han och går av scenen, vilket ger kvällens största applåd, berättar Tomas Ledin.

Alexis Korner avslutar kvällen tillsammans med Peter Thorup och någon vecka senare spelar Lalla Hansson och brittiska Status Quo på Saga Korner innan hela kvarteret mejas ner för att ge plats för Domusvarhuset.

*

Det blir en dramatisk premiär för Domus när det till sist invigs den 11 oktober 1973. Varuhuset bombhotas redan under de första timmarna efter att en anonym röst per telefon meddelat polisen att en bomb ska detonera klockan 12.00 i det storslagna nybygget. Istället för fest blir det oro, trängsel och ängslan när de 2 000 närvarande tar sig ut. Efter utrymning och polisgenomsökning med bombhundar kan invigningsdagen till sist fortsätta som planerat. Närvarande är bland andra KF:s förbundsordförande Karl Erik Persson och KF-chef Tore Almgren.

Visionen om Domus sköna värld blir efter några år inte den framgång och framtidsdröm som alla inblandade förutspått. 1983 säljer Konsum Gävleborg fastigheten till ett handelsbolag som börjar inreda modebutiker i källarplanet som invigs 1984 under gruppnamnet Nian efter adressen Drottninggatan 9. Under slutet av 1980-talet läggs ett förslag om att bygga det tilltänkta Konserthuset på varuhusets tak. En idé som inte blir av. Istället byggs Filmstaden som tar ytterligare sex meter av torget men som ger varuhuset en rundad och mer tilltalande estetisk fasad ut mot torget. Fastigheten säljs ännu en gång 1996 och 2003–2004 genomförs en omfattande ombyggnad som leder fram till nuvarande Gallerian Nian. Därmed försvinner också Domus som begrepp i Gävles butiksliv helt och hållet. Men avtrycket Domus satt på Gävles stadskärna finns kvar trots att det suddas ut för varje ny generation.

– Diplomskivan var trots alla sina konstigheter och lösa trådar ett viktigt avstamp för Gävles musikliv och protesten var fullt befogad. Gävle hade verkligen ett jättefint centrum med gamla fina hus. Staden såg lite ut som en mellaneuropeisk stad och helt plötsligt fick man bygga det här monumentalt fula och kapa torget. Men det gjorde fler städer också. I dag när jag turnerar så förvånas jag över och tycker det är helt sjukt vad stadskärnorna blivit utsatta för. Det är helt raserade på ett tragiskt sätt, det tråkiga är att det är uteslutande arbetarrörelsens män som ligger bakom det. I dag försöker man piffa till och restaurera så gott det går, men grundkärnorna är förstörda för alltid. Det var ett stort misstag, säger Peter R Ericson.

Leif Walter håller med:

– Det var inte klokt egentligen, men vi vågade protestera och byggde samtidigt nätverk för framtiden. Många av musikerna som är med på skivan kommer att passerar genom Mora Träsks olika upplagor åren som kommer efter, säger Leif Walter.

En av dem är Ove Wall som spelar gitarr både med Svängiga Svenssons från Sandviken och Mora Träsk på Diplom-plattan.

– Det var en stor fråga när man lät de kommersiella krafterna ta över torget. Men det blev samtidig ett sätt för oss att samla musiken och ena musikerna kring något. Det blev till en bra möjlighet för oss att lära känna varandra, vi som höll på att spela här i stan. Att tillsammans skapa kontakter att bygga vidare på, säger Ove Wall.

*

I början av 2014 är tongångarna de motsatta från den s-, v- och mp-styrda kommunledningen i Gävle. Mer än 40 år tidigare lades kraft på att centralisera och förtäta för att förlägga kommersen lättillgänglig mitt i centrala Gävle i stora betongklossar. Torget massakrerades till oigenkännlighet och kulturbyggnader revs för den nya tiden. Nu vill man stänga av gator, styra om trafik och försvåra för bilismen i den så kallade Cityplanen som varit hårt debatterad i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna har styrt kommunen under samtliga år på vägen fram.

Arbetarbladets chefredaktör mellan 1948 och 1972, Yngve Möller (1912–1994), är socialdemokratisk ordförande för fullmäktige i Gävle kommun vid de här turbulenta åren och skriver i sina memoarer 1983:

”Ett beslut som jag ångrar var när vi tillät Domus att bygga sitt monstruösa varuhus över två kvarter vid Stortorget – ut över en bit av torget. Då rasade en fejd i staden. De otaliga varuhusbyggen vid stortorgen i våra städer under 60-talet blev en dyster period i svensk arkitektur och stadsbyggnad som vi länge får leva med.”

Ur "Vi lever. När rocken kom från Gävle" av Anders Sundin och Peter Alzén.

Se intervjun med författarna till "Vi lever!" här!

Mer läsning

Annons