Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt fler prata som Di Leva

/

Varför pratar så få som du i svensk tv, film och på scenen? Inte för att Gästrikland är så flitigt förekommande i fiktionen, men inte heller om man bor i Örebro eller Falun hörs de dialekter som talas där.

Annons

SVT:s "Kulturnyheterna" har initierat en debatt om varför dialekter är tabu i svenska filmer och tv-serier. ”Lite underligt är det allt – de flesta ambitiösa filmmakare jobbar hårt med detaljerna men ändå struntar man helt i dialekter”, menar SVT:s filmkritiker Fredrik Sahlin.

Viss förståelse kan man ha för att det blir fånigt om huvudrollsinnehavaren pratar dålig skånska som låter som någonting hen har hittat i ett flingpaket, men inte ens i birollerna är det vanligt att höra dialekter.

När vi faktiskt får höra dialekter, som i ”Masjävlar”, är det så ovant för våra öron att det vi minns mest från filmen är dalmålet.

Svaret som ges är att det lätt blir buskis med dialekt. Det säger någonting om hur vi som inte pratar rikssvenska ses. Är man en Stefan och Krister-karaktär bara för att man inte pratar som i P1?

Jag minns ett samtal med skådespelaren Mats Jäderlund, som i Folkteaterns ”Jag kommer härifrån” spelade tanten Barbro med bred dialekt. Han berättade att de hade diskussioner om dialekten och han kände att han hittade rollen först när han lämnade rikssvenskan och gav henne en dialekt. Barbro är en av de mest minnesvärda roller som jag har sett på en teaterscen under senare år och att föreställa sig henne utan dialekt är som att se en Hamlet utan dödskalle.

Thomas Di Leva har fortsatt sin skådespelarkarriär från rollen som Amledo i Gasklockorna 1990 till, nu senast, gangster i TV4:s ”Torpederna”. Kanske är det honom vi får hoppas på för att få höra Gävlemål i rutan.

Mer läsning

Annons