Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lien hör spelmanstraditionen till

/
  • Bernt-Olovs verktygsbod. En artikelserie där Sandvikenförfattaren Bernt-Olov Andersson botaniserar bland praktiska redskap i litteraturen.

Jag är spelman, jag ska spela på gravöl och på dans,


I sol och när skyar skymma månens skära glans.


Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,


Jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Annons

Om Dan Andersson inte dött så ung hade han säkert tillhört den grupp av spelmän som stått på tunet framför Päkkos-gården i Bingsjö. Kanske hade poeten lagt sin svarta fiol under hakan och spelat tillsammans med dagens storspelmän: Björn Ståbi, Per-Hans eller Kalle Almlöf.

Den lilla byn, med åttio fast bosatta, har genom åren fostrat några av Sveriges mest stilbildande spelmän. Päkkos Per (1808-1877), Hjort-Anders (1865-1952) och under 1900-talet Päkkos Helmer och Päkkos Gustav.

Den sistnämnde kan sägas vara upphovet till just Bingsjöstämman. I slutet av sextiotalet samlades några spelmän på tunet framför Pekkos-gården och hjälpte Gustav med höbärgningen som avslutades med en fest och spelmansstämma. Gustav tillhörde den gamla stammen, så han slog sina åkrar och ängar traditionellt med lie. I backen ner mot Danielgården gick alltså ett antal storspelmän och svängde sina liar, medan visor och trallar ekade mot bergen.

Det är stor konst att handha en lie på rätt sätt. Redan före Kristus hittar vi liar hos kelterna. Till Sverige kommer de på 1000-talet och den sanna liekonsten består i att samla upp säden och sedan lägga den i en fin sträng till kvinnorna som kommer efter och hässjar höet.

Jag kan fortfarande se min morfar gå med brudmarschsteg, med näven runt knaggen och slå med lien framför sig. Jag kan inom mig höra det taktfasta ljudet av lien innan gräset lugnt lade sig ner mot marken. Hur han emellanåt stannade till, torkade svetten ur pannan och brynte eggen med en långsmal slipsten.

Jag har också själv försökt utan någon större framgång. Morfar Johan blev i varje fall inte särskilt imponerad. Han muttrade någonting om ungar under den yviga mustaschen, som var gulsvart efter röken från cigarettmärket Robin Hood.

Bingsjöstämman räknas som Sveriges största och startades officiellt 1969, alltså för över fyrtio år sedan. Till den första stämman kom 400 personer, tio år senare var det över 30 000.

Jag var faktiskt där tillsammans med min fiolspelande svärfar och riksspelmannen Erik Skog från Årsunda, redan det andra året 1970. Så jag kan vittna om att trängseln bland höhässjorna i backen inte var särskilt stor den gången. Men det tyckte tydligen storspelmannen Joel Rådberg från Sandviken, känd för sin vresighet. När han såg gruppen av dalaspelmän runt Danielsgården vände han genast på klacken och åkte hem, föga imponerad: ”Här är ju bara en massa masdjävlar!”

Faktum är att traditionen med höbärgningen på Pekkos Gustavs ägor fortfarande lever kvar: med lie och räfsa. För 200 kronor kan du få vara en av de tio utvalda personerna som får fortsätta traditionen. Liar finns att låna och åldermännen lär dig hur du ska göra: Petters Erik, Kurt Grälls och Pontus Berggren som var med redan på sextiotalet. Så tveka inte! Gör slag i saken och anmäl dig! Förr eller senare hinner ändå liemannen ikapp dig.

Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons