Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ligister, skit och Tarantino

Snart har jag nog en ilsken hyresvärd utanför mitt rum på jobbet:
”Hör du du fröken kulturredaktör, tror du att man kan skriva vad som helst bara för att man är kulturredaktör va.”

Annons

Uppmuntra till vandalisering, tokiga människa, säger hyresvärden. För att markera sin ståndpunkt häller han ut en påse ruttnande kompost över mitt tangentbord.

Nej, det har inte hänt än.

Men. Jag väntar.

Det känns som i en Tarantinofilm. När som helst hittar skiten fläkten.

Och allt bara för att jag är intresserad av offentlig konst.

Inte endast parkskulpturer utan också gatukonst. Spontana händelser i stadsrummet. Sånt som plötsligt öppnar ett fönster i verkligheten, som man inte ens visste fanns.

Ja, jag vet att det är olagligt att måla på andras väggar. Till exempel.

Men varför är det tillåtet att sätta upp vilken reklamaffisch som helst i mitt privata synfält?

Det offentliga rummet kallar vi platserna i staden som vi alla har lika mycket tillgång till.

Men det är dom som kan betala (för lansering av olika produkter) som har makten över hur rummet ser ut.

Om man tänker efter är det inte konstigt att det finns rebeller.

Rebeller som gatukonstkollektivet Ligister med klister.

Det är dom som får mig att titta nervöst efter en rasande hyresvärd.

För tredje gången har nämligen Ligister med Klister uppvaktat oss här på Arbetarbladet med gatukonst på just vårt hus.

Förmodligen därför att de vet att åtminstone kulturredaktionen gärna undersöker oväntade inslag i det offentliga rummet.

Fast det är alltså inte vårt eget hus.

Jag undrar om det inte är någon redaktionsvaktmästare som räddat mig från skitpåsen hittills.

Man kan nämligen notera att konstverken (pärlplattor) efter ett tag försvunnit. Och det får man räkna med när det gäller gatukonst.

Det föränderliga är en del av grejen.

Ligister med klister ligger bakom de mäktiga målade blomformerna på betongbroar längs många svenska motorvägar.

Deras verk inne i städerna är dock oftare små uppklistrade pärlplattor. Alltså färgade plastpärlor i mönster – lika som varenda dagisunge gör fast med lite andra motiv.

Barnsligt oförargligt, det är också en del av grejen.

Det senaste offentliga verket (vem som helst kan se det, välkommen till Hattmakargatan) består av röda pärlor på vit botten.

De formar en text i korsstygnsbokstäver (korsstygnsbroderier på exempelvis bussäten är förresten en annan känd gatukonstmetod). Alltså, något som lika vänligt signalerar hemvävt och rejält.

Men den här gången ingår också ett tydligt, aktuellt budskap. Det pågår EU-valrörelse och rebellerna har sin egen kampanj med en klassisk, slagkraftig anarkistisk slogan:

”If voting could change anything it would be illegal”.

Man behöver inte skriva under på det. Jag gör det inte. Jag vill inte i onödan göda politikerförakt.

Men jag är beredd att ta lite skit på skrivbordet för ligisternas rätt att uttrycka sig. På pärlplatta.

Mer läsning

Annons