Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Hagelbäck återvänder till vulkanens kraft

/

Debutens vilda och lustfyllda språk gav kritikerna hopp om framtiden. När Lina Hagelbäcks andra bok om Violencia nu kommer får läsaren möta ytterligare en röst: poeten och filmaren Jösta Hagelbäck.

Annons

Kofferten med hundratals dikter stod länge orörd. Författaren Lina Hagelbäck var väl förtrogen med sin far Jösta Hagelbäcks lyrik, det hände att han ringde mitt i natten för att läsa en nyskriven dikt för henne.

Men det var inte lätt att gå igenom dem efter hans död 2009.

– Vissa dikter tycker jag så oerhört mycket om. Det kändes fel att de bara skulle ligga i en låda.

Lina Hagelbäcks första tanke var att redigera och publicera dikterna. Men samtidigt knackade Violencia på, huvudpersonen i debutboken med samma titel. Det fanns mer att berätta om henne.

– Hon var inte färdig med mig. Hennes far hade försvunnit och jag bestämde mig för att lyfta in min pappas dikter i min bok i stället. Violencia är huvudperson här också, men hon får stå tillbaka lite, berättar Lina Hagelbäck.

Debuten "Violencia" förbryllade de kritiker som försökte placera den i en genre: var det prosa, prosalyrik eller en kortroman? Att det var en debut att lägga på minnet var de flesta överens om, ett språkligt fyrverkeri som stack ut i svensk litteratur.

Från den i grunden ganska enkla historien om poeten Violencia och hennes destruktiva relation med litterarturvetaren Stina är det bara Violencia som lever vidare i den nya boken, "Violencia och hennes far".

– Den förra boken handlade om en sadomasochistisk vänskap, där Violencia och hennes galenskap fick fritt spelrum, säger Lina Hagelbäck.

Den här gången utmanas Violencia av Malte, egyptologen som fascinerar henne på flera plan, framförallt för att han inte är rädd för henne.

– Jag ville ha en karaktär i hennes liv som inte alls var som Stina, eller som hennes pappa. Det behövdes en egyptolog.

Boken börjar med ett tjockt kuvert, poststämplat i Bukarest. Det visar sig vara dikter skrivna av Violencias far, Esra, som hamnat i Rumänien efter att ha rest till vulkaner världen över. Spåren leder vidare till Sicilien och Etna, där en uppgörelse med den svekfulla, våldsamma pappan väntar.

Det är här Jösta Hagelbäcks dikter kommer in. Den fiktive Esra och verklighetens pappa har inget gemensamt, utöver det faktum att Esras dikter är skrivna av Jösta Hagelbäck.

– Jag har redigerat och ändrat och tagit delar från olika dikter. Jag tror att jag är mer disciplinerad än vad han var. Ofta kunde jag tänka att "det där kan bli något", men han hade redan släppt taget.

På frågan om det inte var svårt att väva ihop det egna skrivandet med sin fars poesi svarar Lina Hagelbäck blixtsnabbt:

– Nej, det var underbart. Vi skriver så olika. Det går inte att ta miste på oss.

Texten är vass och trots experimentell surrealism har både språk och berättelse ett humoristiskt driv. Ändå beskriver Lina Hagelbäck sin bok som mörk.

– Violencia använder sig mest av korta meningar för att det ska finnas en greppbarhet i den märkliga värld som hon lever i. Varken den förra boken eller den här är svåra att läsa.

Jämfört med debuten är det inte bara Violencia som har tonats ned något, även om lavan fortfarande pulserar inom henne. De nyskapade orden och surrealismen finns kvar – hotfulla flamingoskuggor, midnattsärr och vulkanpäls – men utsvävningarna är färre.

– Nyorden och mardrömsbilderna måste fram. De kan tolkas på olika sätt, men förlåtelsekräm är nog ett tydligt sätt för hur man ber om ursäkt, en mjukgörande lotion.

Nu har Lina Hagelbäck lämnat Violencia åt sitt öde. Men hon fortsätter att plocka byggstenar från samma universum i sin tredje bok.

– Det är en diktsamling om obalans och ensamhet. Huvudpersonen är en sorts syster till Violencia och Stina, hon heter Ambivalencia.

Mer läsning

Annons