Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteratur på beatet - en promenad genom beatförfattarnas San Francisco

/
  • Allen Ginsberg
  • Jack Kerouac
  • Ingången till Jack Kerouac Alley från Chinatown.
  • Lawrence Ferlinghettis bokhandel City Lights blev berömd när den gav ut och sålde Allen Ginsbergs
  • Ryan, guide på vår vandring i beatförfattarnas spår i San Francisco.
  • Här, i en av våningarna ovanför den tveksamma
  • Det ser ut som flygande böcker framför muralmålningen som beskriver delar av San Franciscos historia. En bild som beatförfattarna troligen skulle ha gillat.
  • Caffe Trieste, klassiskt hak där beatförfattarna hängde på sin tid. Faktiskt också det ställe där Francis Ford Coppola skrev manuset till filmklassikern

Ett gäng poeter och författare i San Francisco förändrade 1957 världen genom sin litteratur på ett sätt som fortfarande ger eko genom västvärldens revolter. Hur kunde det komma sig? Stefan Westrin går runt i deras fotspår.

Annons

"Lukten av marijuana förstärker verkligen beatkänslan", säger Val, där vi står i Jack Kerouac Alley, en gränd i de gamla italienska kvarteren i San Francisco. Om vi hade stått på samma plats på Kerouacs egen tid hade det förmodligen hängt tvätt på tork här över våra huvuden.

Eftersom jag ändå är här har jag anmält mig till en guidad promenad i beatförfattarnas spår. Det blir bara jag och guiden Ryan, och den här killen Val, som själv ser ut som en lätt åldrad beatnik i sina breda kostymbyxor och amerikansk-italienskt skräddade hatt. Han verkar vara kompis med guiden, vilket gör att jag, så vitt jag förstår, är den enda besökaren på den här guidade turen.

Precis intill oss ligger fortfarande bokaffären City Lights, som en gång för sextio år sen vann ett viktigt yttrandefrihetsmål i domstol och samtidigt gjorde beatgenerationen till vad den blev. Mer om det strax.

För först vill Ryan prata om staden: Jack Kerouac, Allen Ginsberg, Neil Cassady och alla de andra unga männen som bröt upp och liftade genom hela landet, som kom från östkusten men skulle komma att förändra litteraturen från västkusten. Varför kom de just hit?

Den historien börjar 1848, då en amerikansk snickare hittar guld i Kalifornien. Fyra år senare har San Franciscos befolkning ökat från i stort sett noll till 36 000. Det är folk som vill hitta guld och det är folk som vill sälja saker, ofta nöjen, till dem som hittat guld. Det är en stad som tidigt får välorganiserade kriminella gäng, och – i avsaknad av fungerande administration – tungt beväpnade medborgargarden som försöker stävja gängens framfart. Det är en hamnstad där sjöman blir sjanghajade, kidnappade eller lurade till arbeten på båtar som kunde ta ett år eller mer på sig för att göra sin trad. Om sjömännen någonsin kom hem igen visade det sig ofta att deras fruar hade gift om sig och väntade andra mäns barn, för att de behövde någon som kunde försörja dem.

Det var en stad med en stor andel soldater, och, eftersom armén kickade ut de homosexuella, som kanske inte vill åka hem till mellanvästern eller var de nu kom ifrån och berätta för sina familjer om hur det låg till och sedan få leva som avvikare i sina små samhällen, i stället stannade kvar i San Francisco och bildade sina egna kontaktnät. Det var en stad både för de italienska fascisterna som samlades på gatan för att lyssna till Mussolinis tal på radion och för de italienska anarkisterna som gång på gång försökte spränga den stora katolska katedralen St. Peter and Paul i Washington Square Park, utan någon framgång.

Det var en gränslös, extatisk, och manligt präglad stad, rå och vild, med jazzen ekande från nöjespalatsen och bordellerna och med ett underjordiskt nät av tunnlar för smuggelsprit. Det var exakt den sortens stad som beatförfattarna ville ha.

Vi besöker ett beatmuseum som har bokförsäljning och jag köper de två mest kända beatböckerna: "Howl", poesi av Allen Ginsberg, och "On the road" av Jack Kerouac, originalmanuset. Jag läser dem på flyget hem sen. Jag läste dem under min gymnasietid också, när det var obligatoriskt för en ung estet, men den gången läste jag aldrig ut Kerouac. Jag tror jag tyckte att han var lite fånig, så oerhört uppfylld av sin egen coolhet.

Men samtidigt fanns någonting annat där också, som redan hade präglat mig indirekt genom att ta sig in i allt annat jag gillat när jag gick från barn till vuxen. En energi och ett uppror.

"Hey, har du hört att Allen Ginsbergs psykolog ska göra ett offentligt framträdande i San Francisco", frågar den amerikanska kvinnan bredvid mig på flyget. Hon säger att hon ska gå och lyssna på honom när hon kommit hem igen. Jag har faktiskt hört talas om honom, Ryan berättade hela historien.

Om hur Allen Ginsberg jobbade med research i någon sorts börssammanhang när han började gå till den här psykologen, och hur han klagade över att han hatade sitt jobb, att han helst skulle vilja säga upp sig och ägna hela dagarna åt att skriva poesi i stället. Samt att han var gift med en kvinna men att han egentligen attraherades av män.

Och psykologen sade: Du är vuxen nu, om du vill sluta jobba och skriva poesi i stället så gör det. Om du vill leva med andra män så gör det. Bara du är sann mot dig själv så är det rätt.

Så blev det. Allen Ginsberg flyttade ihop med en man och skrev "Howl", en lång, hetsig och bildstormande dikt vars rader om droger och galenskap och män som lät sig bli "fucked in the ass by saintly motorcyklists, and screamed with joy" drog förläggaren Lawrence Ferlighetti (som fortfarande då och då tar en fika på Caffé Trieste i närheten) inför rätta för osedlighet, i ett mål som fick väldigt stor uppmärksamhet.

Dikten friades av en konservativ domare som också var söndagsskolelärare, som trots det tyckte att yttrandefriheten måste väga över osedligheten. I ärlighetens namn bedömde han också – totalt felaktigt – att dikten var ett högst marginellt fenomen som inte kunde ha någon större social betydelse. Det hela ledde i alla fall till att rätten att skriva vad man ville i litteratur blev starkare, och att många böcker som tidigare varit förbjudna plötsligt blev tillgängliga igen.

Det här var 1957. Det var någonting som låg i luften då, något som fick sådana som Birgitta Stenberg att också bryta upp, åka till Paris, Italien, Spanien, och leva på helt andra sätt än de föreskrivna, och det har fortsatt ge impulser genom historien. 1967 var det hippiesarnas "Summer of love", som flyttade in i 68-rörelsen, i mitten av 70-talet var det punken, i mitten av 80-talet house och techno, rejveran. Kanske var det Allen Ginsberg själv som bäst satte fingret på vad det var, i ett brev till en av hans kritiker. Det var uppror och galenskap, men inte bara för sakens egen skull, utan motiverad av omsorg för vår egen mänskliga potential, allt vi skulle kunna vara:

"Jag uttrycker mina innersta känslor av medkänsla och identifikation med den utstötta, mystiska, också galna individen. Jag säger att vad som är galet i USA är undertryckandet av den naturliga extasen, och när det inte finns någon social form för uttryck blir människan förvirrad och tror att hon verkligen är galen och går i bitar.”

Mer läsning

Annons