Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liv Ullman gjorde oss andlösa

/

Här rapporterar vår frilansmedarbetare Anne Brügge från Göteborgs internationella filmfestival 2015. En högst minnesvärd årgång, konstaterar hon.

Annons

Från bänkraden bakom mig på bion hörde jag någon säga att ärkebiskopen bara utnyttjat sin ställning för att få pluspoäng i en debatt utanför hennes område.

Vi satt och väntade på en kortfilm om samisk identitet, så jag fattade direkt vad kvinnan menade. Jag hade nyss läst Antje Jackeléns artikel på DN Debatt om samers situation. Samma vecka förhördes Sverige hos FN i Genève om vår bristande förvaltning av mänskliga rättigheter.

Filmen "Stoerre Vaerie", Norra Storfjället, visades i söndags på jättebiografen Draken i ett program med kortfilmer, nominerade till Startsladden. Priset, en halv miljon, gick dock till John Skoogs dokumentär "Värn", om ett original som i 30 år höll på med ett enormt bygge till skydd mot ryssen.

Amanda Kernell från Umeå, med samiskt ursprung, skrev och regisserade spelfilmen (icke dokumentär) om en gammal kvinna som förnekat sitt ursprung i en gnällig och, som hon lärt sig, mindervärdig folkgrupp. Nu förs hon av son och barnbarn till en systers begravning, men tar in på hotell för att slippa släkten.

Mer berättar jag inte, men det är fint gjort, spännande, oförutsägbart och inte alltför fjällvackert - det senare ett medvetet val enligt Kernell. Den kommer på tv framöver.

Många kanske såg Maja Hagermans program nyss om de rasbiologiska undersökningarna i Sameland. Staten har inte bett om ursäkt, men kyrkan är på väg. Ärkebiskopen planerar en kyrklig vitbok om prästernas del i seklers förbrytelser mot samiska familjer.

Mitt största minne av årets filmfestival är utan tvekan mötet med stjärnan Liv Ullman, numera regissör, som vid invigningen i fredags tog emot festivalens hederspris, och senare intervjuades efter visningen av "Miss Julie", inspelad på engelska i ett irländskt slott. En riktig film! Gjord av celluloid, för Ingmars skull, sade hon. Han var så besviken på den digitala tekniken, kanske var det därför han slutade filma.

Hon betonade att kultur inte är lyx utan ett tillfälle att påminna om vad vi är och vad vi gör. Kulturen påminner om alla människors lika värde.

Strindbergs förord till "Fröken Julie" är riktigt kvinnofientligt. Liv Ullman strök repliker och lade till, för henne handlar pjäsen om tre personer som vill bli sedda och accepterade, älskade. Pigan Kristin (Samantha Morton) har här en stolt klassmedvetenhet men är ändå oväntat ömsint mot öveklassungen Julie (Jessica Chastain) som behandlat henne så illa. Ullmans och Colin Farrells betjänt Jean ser människan i Julie, motvilligt kärleksfullt. Tre fantastiska rollprestationer!

Sorgligt nog visar en del hat, fast de känner kärlek, eller visar kärlek, fast de egentligen hatar, sade Liv Ullman med sorg i rösten.

Att vilja bli förstådd är en drivkraft. Liv Ullman minns av doften i mormors halsgrop, mormor som förstod hennes underliga teckningar, och hur hon sedan alltid sökt samma doft av förståelse. Hon fann den oväntat, när hon som UNICEF-ambassadör, i ett flyktingläger, mot sin vilja och full av rädsla omfamnades av en spetälskesjuk gammal kvinna. En kvinna med en osannolik doft av mormor i den tunna huden under örat.

Publiken i den guldprydda, fullsatta Stora Teatern lyssnade andlöst. Den 38:de av göteborgska filmfestivaler blev verkligen en årgång att minnas.

Mer läsning

Annons