Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet tillsammans med alkoholen

/
  • Per Olov Enquists självbiografi är en bok om en mycket framgångsrik människas väg mot en personlig katastrof.

Hur kunde det som började så bra gå så illa? Frågan är central i Per Olov Enquists självbiografi ”Ett annat liv”. I den skildrar han vägen från Hjoggböle till framgångarna som författare och den personliga katastrofen.

Annons

Det tog honom ett år att skriva boken. Tolv förvånansvärt roliga månader som nu följs av ett tristare efterarbete. Att skriva om sitt liv är en sak, att tala om det en helt annan.

Och Per Olov Enquist gör ingen hemlighet av att han våndas över hur hans självbiografi ska tas emot.

– Jag inser att de flesta som läser den på förhand kommer att fokusera på de sista 150 sidorna, men det är väl ofrånkomligt. Jag kan inte göra något åt det, säger han med en lätt suck.

Han har förmodligen rätt. De sista kapitlen i ”Ett annat liv” är såpass dramatiska att de enkelt låter sig sammanfattas i svarta rubriker.

De handlar om det förlorade 80-talet, den period i Per Olov Enquists liv då han nått stora yrkesmässiga framgångar, men samtidigt höll på att gå ned sig helt i spriten.

Den uppburne författaren fick antabus, men lärde sig snabbt att överlista medicinen. Han lades in på behandlingshem, kom ut och började supa.

Han flögs till ett nytt behandlingshem på Island, för att på det sjunde dygnet rymma, mitt i vinternatten i bara strumplästen.

– Avståndet från det glamourösa livet till det som hände på Island är mycket stort. Jag minns hur jag sitter i snön och tänker att det inte var så länge sedan jag pratade med den isländska presidenten, säger han torrt.

Men den som bara läser de mest spektakulära avsnitten i ”Ett annat liv” missar något väsentligt. Detta är en självbiografi med en sällsynt stram dramaturgi, där läsaren bärs fram av en frågeställning som pockar på ett svar. Hur kunde det som började så bra gå så snett?

Han väljer att börja från början. ”Ett annat liv” tar sin start i det gröna huset i Sjön, i västerbottniska Hjoggböle där Per Olov Enquist är född.

Där växte han upp tillsammans med sin mamma, folkskollärarinnan Maja.

Pappa dog redan när Per Olov var sex månader gammal, men barnet utvecklade snart en speciell gemenskap med sin döde far. Pappa blev en sorts fantasifigur som alltid fanns till hands, en osynlig välgörare som följde sonen ända upp i vuxen ålder.

 

För du fortfarande samtal med honom?

 

– Pappa är i högsta grad tillbaka. Men jag ville inte släppa in honom när det var svårt. Det gör man inte om man har de här problemen, man vill inte ens ha med en död pappa, säger han.

Annars var det mamma som präglade hans uppväxt. Sträng och gudfruktig varnade hon tidigt barnet för farorna med ”schwärjandet” och ”spritandet”.

– Man grubblar alltid över vad det är som påverkar en och det är klart att jag varit extremt påverkad av min mamma. Hon var mycket sträng, men förmedlade samtidigt känslan av att jag dög. ”Skryt inte om dig själv, men du ska veta att du duger.” Det tror jag har varit till stor nytta för mig.

Per Olov Enquist var ett ensamt barn. Avstånden var stora och lekkamraterna få. Det var en speciell uppväxt, säger han, men alls inte dålig.

– Mamma lekte aldrig med mig. Jag skulle nog ha uppfattat det som helt absurt om hon hade försökt göra det. Jag var ett barn och hon var änka, det enda man hade var skogen. Det var väldigt fantasieggande.

Per Olov Enquist uppfyllde aldrig mammas dröm att han skulle bli präst. I stället gav han sig i väg till Uppsala för universitetsstudier i litteraturhistoria och en spirande karriär som författare.

Snart levde han ett helt annat liv än under uppväxten.

Efter genombrottet med ”Magnetisörens femte vinter” 1964 kom framgångarna slag i slag. I självbiografin berättar han utförligt om arbetet med uppmärksammade böcker som ”Legionärerna” och ”Nedstörtad ängel”, de dramatiska reportagen från München-OS och Broadway-uppsättningen av ”Tribadernas natt”.

Här någonstans börjar sprickorna uppstå i fasaden. Den forne renlevnadsmänniskan och idrottsmannen börjar allt oftare ta till flaskan, med ett promille-crescendo under åren då han levde i Köpenhamn och Paris och allt mer sällan förmådde skriva.

– Jag vet inte riktigt vad svaret på frågan varför är. Det finns utspritt över 530 sidor. Kanske var jag inte riktigt mogen, kanske orkade jag inte riktigt med förväntningarna samtidigt som jag levde i exil, säger han.

På sätt och vis är ”Ett annat liv” en förfärlig historia, säger han galghumoristiskt. Men den har ett lyckligt slut. 6 februari 1990, på ett behandlingshem i Danmark, tar livet en ny vändning.

Han har fått tillåtelse att ta med sig sin dator och börjar plötsligt randa ned det som ska bli ”Kapten Nemos bibliotek”. Allt går så lätt och fort, för den som trodde att han supit bort förmågan att skriva.

Då inbillade han sig att ”Kapten Nemos bibliotek” skulle bli hans sista roman. Men efter den kom ”Livläkarens besök”, ”Lewis resa” och ”Boken om Blanche och Marie”. Fler lär det bli om han får fortsätta att leva och ha hälsan.

Fast någon fortsättning på självbiografin blir det inte, hälsar Per Olov Enquist bestämt.

– Det som kommer efter 6 februari 1990 kommer jag aldrig att skriva om. (TT Spektra)

av Sara Ullberg

Mer läsning

Annons