Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livs­farliga kamera­ögonblick

Fotnot. Filmaren Dieter Stöpfgeshoff har haft världen som arbetsfält och hemmet i Gävle. Det här är sista avsnittet i hans serie texter om fantastiska möten framför och bakom kameran.

Annons

Jag vet inte, men ibland tror jag att jag dras åt farliga situationer.

Rekonstruerar jag alla hotande episoder jag var med om så kan jag indela dem i två kategorier: Faror som jag utan eget fel bara råkade ut för, och faror som var grovt självförvållade på grund av dumhet, dumdristighet, övermod eller felaktiga analyser.

Följande historia tillhör kategori ett. Mitten på 1990-talet är UR-producenten Roger Samsioe och jag i Tanzania för att filma några av tio filmer i en internationell produktionsserie om världens ekonomi. Vi har redan spelat in en film om det internationella biståndets roll i Tanzanias ekonomiska utveckling, intervjuat ambassadörer från olika bidragsländer, Sida-anställda och olika regeringstjänstemän.

Vi är på väg till nordöstra Tanzania, till staden Arusha vid foten av Tanzanias näst högsta berg, Mount Meru. Jeepen rattas av en tanzanisk chaufför. Bredvid honom en kvinnlig Sida-medarbetare, expert på jorderosionsfrågor, nyplantering och terrassering.

På baksätet hustrun till den svenska ambassadören och sen Roger Samsioe och jag med kameran på knän.

Vi ska bland annat besöka Arusha Nationalpark som attraherar många besökare och spelar en inte oväsentlig roll i statens inkomster. Det är ingen stor park med all den artrikedom som till exempel Serengeti Nationalpark kan visa upp. Parken är på sina ställen vackert inramad av höga berg. Genom skogspartier ser man ut på långsträckta grässlätter med giraffer, zebror, buffel, vårtsvin med mera. Har man tur så kan man se leoparder och hyenor, mer sällan elefanter. Lejon finns inte.

Vi åker sakta genom parken och otaliga gånger gör vi anhalt för att jag ska fotografera de i ultrarapid gång förbipasserande giraffer, de stillsamt gräsätande zebrorna, de nervöst skuttande vårtsvinen, de oblyga aporna. Vi har tur och upptäcker en flock elefanter, som jag med fördubblad zoom får riktigt nära i bild. Stora, starka djur. Imponerande. Medan jag filmar spanar Roger och de andra efter eventuell fara. Det finns afrikanska bufflar här som är aggressiva och snabba. Men allt förlöper stillsamt och fint. Jag får mina bilder.

Vi åker vidare och samtalen är i gång. Efter en skarp vänsterkurva trampar chauffören hårt på bromsen och bilen stannar tio meter framför en ensam elefanthane.

Chauffören viskar att vi ska vara absolut tysta och inte röra oss.

Motorn går.

Den afrikanska elefanten breddar sina stora öron till gråa segel, blir ännu större, han lyfter snabeln och de stora benen rör sig i nervösa småsteg. Vi hör ljud från flocken som jag just har fotograferat. Elefanthanen framför oss svarar, ett ljud som hotfullt skär sönder vår tystnad. Och sen börjar han gå mot bilen. Det stora djuret blir större och större och när det syns som störst genom vindrutan viker det av till bilens högra sida, passerar den långsamt. En grå vägg i rörelse. Det är inte bara tyst utan också mörkt i bilen. Elefantbuken passerar mitt fönster.

Jag sitter som en vaxdocka med kameran på knän, svettpärlor på pannan och med bultande hjärta. Åter rop från flocken. Åter svar från den ensamma och nu ack så nära hanen. De mångas rop lockar. Åter får bilen ljus. Jag hör hur alla andas ut och snart viskar chauffören att vi under några minuter svävade mellan liv och död.

Några månader innan, berättar han, har en safaribil attackerats av en ensam rasande elefanthane. Alla i bilen blev ihjältrampade.

Vid fotografering i processindustrier, vid skogsavverkning och i naturen har jag stundtals utsatt mig själv för onödiga risker, som kunde ha slutat riktigt illa. Vid en filminspelning för Naturvårdsverket om vård av våra vilda klövdjur gick Verkets jakt- och viltvårdsexpert Christer Pettersson och jag över en blöt jämtländsk myr till ett jakttorn. Där väntade vi på den stora jämtländska älgoxen. Timmarna gick. Oxen dök aldrig upp.

Jag var tvungen att lämna Christer. En annan inspelning i Stockholm väntade.

Med en nio kilo tung kamera i handen, ett tolv kilo vägande stativ på ena axeln och ett tungt batteribälte om magen gick jag samma väg tillbaka utan att tänka på att jag nu var mycket tyngre än på vägen ut, då jag fick bärhjälp. Det var en tidig oktoberdag, redan minusgrader. Hundra meter från tornet vinkade jag glatt till Christer, såg min bil vid myrkanten, tänkte på den kommande inspelningen. Vid nästa steg fick foten inget fast gensvar, benet sjönk och jag gled långsamt åt sidan men hann lägga kameran och stativet på stabila grästuvor innan jag sakta sjönk ner i den iskalla sugande biomassan. När jag förtvivlat ropade om hjälp var halva kroppen redan under ytan. Jag greppade efter några grästuvor och kunde motarbeta det allt starkare sug från myren.

När Christer kom var jag redan nersjunken till bröstet. Liggande med utsträckta armar cirka två meter från mig kunde han bara med ord ge mig kraft att ta mig ur. En mödosam kamp började. Centimeter för centimeter drog jag ut min nedsjunkna kropp ur myrens järngrepp.

Schimpanser är människans närmaste släkting, kan som vi människor vara snälla, elaka, älskande, krigande. De är strategiska och i stånd att planera.

Min kollega Erika Rydstrand och jag planerade 10 Bolibompa-program om den lilla schimpansungen Manda. Hon föddes i Kolmårdens djurpark. Hennes mamma dog då Manda bara var några månader gammal. Människokusinen Ing-Marie Persson, Furuvik- parkens egna Jane Goodall, var beredd att ta emot Manda i sitt hem som ”flaskbarn”.

Vi följde Manda under hennes första levnadsår hemma hos Ing-Marie och Johnny Persson. Härliga, ovanliga situationer. En fröjd att vara filmare.

Och sen var det dags för enskild inskolning till de stora schimpanserna i Furuviksparken, till honorna Linda och Penny och till den stora hanen Santino. Flockmedlemmen Ing-Marie tar med Manda till Penny. Ett okomplicerat möte. Sen blir det Lindas tur. Hon visar med en gång en mammas alla ömma och vårdande drag. Santino välkomnar ettåringen med härlig lite burdus lekfullhet.

Dags för nästa steg i inskolningen. Manda ska fritt möta de tre vuxna schimpanserna i deras miljö. I ett litet rum har man konstruerat en lucka på cirka 30x30 centimeter. Här ska Manda efter eget bevåg kunna gå in och ut till de tre vuxna schimpanserna.

I rummet på en stol en av de andra schimpansvårdarna med Manda i famnen. Manda hoppar ned, slinker genom luckan och är strax tillbaka i den trygga famnen. Jag vet att Linda är en mästare på att locka, lura och grilla en fälla för människor som inte heter Ing-Marie. Jag vet att hon bevakar den lilla luckan och bedömer att en meters avstånd skulle räcka som säkerhetsavstånd.

I fascinationen av Mandas och djurvårdarens härliga trygghet och skönhet i bild glömmer jag luckan, Linda, faran och tar ett litet steg tillbaka. Foten har inte nått betonggolvet, då Linda greppar fotleden och med ett ryck dras mitt högra ben in i luckan. Jag landar på magen, kameran flyger i väg, Linda börjar bita, skon flyger av, Linda skriker, jag skriker, Manda skriker, djurvårdaren skriker. Bett i foten, bett i benet.

En våldsam attack. Hemska smärtor. ”Jag måste komma loss, innan de två andra schimpanserna hinner kasta sig över mitt ben…!” Jag märker att Linda byter grepp.

Med en än i dag oförklarlig kraft drar jag mig ut ur Lindas kamp mot en man som med konstiga apparater till synes hotar hennes skyddsling Manda.

Ambulanspersonalen var chockad, kirurgen gjorde sitt bästa.

Vet du Linda: Du gjorde egentligen allt rätt! Du visade ju dina skyddande moderskänslor för Manda. Och förresten, foten blev bra igen.

Dieter Stöpfgeshoff

Mer läsning

Annons