Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsnödvändig bok om Europas kris

/

Knivskarpa hjärnor diskuterar Europas kris. Sällan har en debattbok känts så livsnödvändig som den här, skriver vår recensent. Antologin "Demokrati eller kapitalism" är en vidräkning med EU:s marknadsliberalism.

Annons

I Sverige i dag har vi ingen debatt om EU och Europa. Så fort det sägs något intressant bemöts det med tystnad eller ointresse.

Detta är ganska märkligt med tanke på hur mycket det ändå skrivs om eurokrisen. Varje dag kan man läsa bekymrade kommentarer om ungdomsarbetslösheten i Spanien, om populister i Storbritannien och om risken för ett Grexit. Samtidigt råder det en närmast total avsaknad av texter som säger något av vikt om krisens grunder.

Det blir jag påmind om när jag läser debattantologin ”Demokrati eller kapitalism? Europa i kris”.

Sällan har en debattbok känts så livsnödvändig som den här.

”Demokrati eller kapitalism?” innehåller debattinlägg från en tysk diskussion häromåret mellan bland annat Jürgen Habermas och Wolfgang Streeck.

Dessvärre är det inte någon lättillgänglig bok. Men för den som anstränger sig lite är den som rent syre. I ”Demokrati eller kapitalism?” diskuterar några av världens mest prominenta vänsterintellektuella vad som står på spel i Europa idag.

Det som först slår en när man läser boken är den gemensamma utgångspunkten kring frågan om demokrati och kapitalism. Samtliga deltagare utgår från att det finns ett spänningsförhållande mellan dessa. Detta är en intressant positionsförskjutning. Hade vänsterintellektuella (i bemärkelsen socialdemokrater och socialliberaler) fört en debatt under kalla krigets dagar hade utgångspunkten snarare varit att demokrati och kapitalism förutsätter varandra. Så är det inte längre.

Alla deltagare är också överens om att EU har ett katastrofalt underskott på demokrati och att detta har berett vägen för – som Streeck formulerar det – ”den nyliberala Leviathan”. Genom att trä över länderna en gemensam valutakorsett har man fråntagit dem möjligheten att devalvera sina valutor.

Detta har i praktiken inneburit att de enskilda medlemsländernas enda möjlighet att bekämpa sina underskott varit genom så kallad ”intern anpassning” – en eufemism för stora nedskärningar i skola, vård och omsorg.

Flera debattörer återkommer till just detta i sin katastrofbeskrivning: att frånta ett land möjligheten att devalvera är ungefär som att frånta möjligheten till progressiv beskattning. Devalvering ger fattigare länder möjlighet att resa sig exportmässigt och fungerar som en slags brandvägg mot att tyngre ekonomier sätter dem i ledband, så som Tyskland gjort med Grekland.

I denna fråga är det Streeck som är mest radikal. Han förespråkar ett utträde ur euron för att återfå möjligheten att devalvera. Med det resonemanget forsätter han att trumma in det som han har sagt i ”Köpt tid” och ”Den demokratiska kapitalismens nederlag”: en oreglerad kapitalism är betydligt farligare än att några främlingsfientliga partier går fram i valen. Därför måste vi ta vissa risker, genom utträde och ett stärkande av den nationella demokratin.

Enligt honom bör vi begagna ”ruinerna av den sociala demokratin” som ”barrikader” mot den nyliberala, överstatliga Leviathan.

Så långt går ingen annan av debattörerna. Även om de är överens med Streeck i problembeskrivningen föreslår flera åtgärder i rakt motsatt riktning.

Några talar om en harmonisering av inkomst- och bolagsskatt för att motverka skatteflykt. Andra om en kollektivisering av skulderna genom så kallade ”eurobonds”. Habermas är den som går längst åt andra hållet. Han föreslår ett fördjupat samarbete genom en gemensam välfärdspolitik och skattebas för medlemsländerna.

Här kan man tycka att Habermas är lite väl idealistisk. För det hade varit en sak om han föreslog detta för tjugofem år sedan, då EU dominerades av socialdemokratiska partier. I dag domineras unionen av de konservativa och det gör att man som läsare undrar vilka politiker han föreställer sig skulle utforma den gemensamma politiken, om inte herrarna Cameron och Juncker?

Å andra sidan kan man invända mot Streeck att hans föreställning om en återgång till den nationella välfärdspolitiken är rätt visionslös. Vid läsningen av hans bidrag tänker jag hela tiden: och sen då?

Oavsett vilken ståndpunkt man lutar mot är dock ”Demokrati eller kapitalism?” en knivskarp vidräkning med EU:s marknadsliberalism. Särskilt när man tar del av just Streecks bidrag är det något av en läsfest.

Jag vet ingen tänkare i dag som sätter fingret på problemen med en sådan precision som honom. Streeck talar om eurozonens ”kapitalism på krita”, kallar den skenande skuldsättningen i hushållen för ”privatiserad keynsianism” och jämför Merkels tro på åtstramningspolitiken vid den blinda övertygelsen hos hjältarna i Nibelungssagan.

Allra mest rätt träffar han dock när han beskriver EU:s politik med ett citat från Matteusevangeliet: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tagas också det han har” (Matt. 25:29). Citatet står som ett glödande menetekel över Europaparlamentets portar idag.

Mer läsning

Annons