Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Löss och människor

/
  • Grafik med respekt för publiken. Överst ”Kronor” av Anna-Carin Landelius, till vänster ”Bär mig överallt” av Bo Simeon Eriksson och till höger Nancy Heino Nordins ”Blodsugare”.
  • ”Kvinnorummet”.  Emalj av Ulla Helenius Reit (bilden något beskuren).

Tio av Gävlegrafikernas medlemmar har dukat upp en fin utställning i Bläckhornet i Axmar. Motsatsen till skåpmat, alltså. Det vittnar både om ambitioner och om respekt för publiken. Så ska det förstås vara, men så är det inte alltid i sommarens konstlandskap.

Annons

 

Bland blodsugande löss rör sig Nancy Heino Nordin. I stort format och som sedda på nära håll i ett mikroskop och på enkelt omslagspapper fångar hon dessa annars osedda varelser med vital färgrikedom och intresse för deras undanskymda liv.

Sedan är det ju upp till var och en att fundera över blodsugare på närmare håll. Nancy Heino Nordin tillhör ju veteranerna, men hennes bilder hör till de vitala och egensinniga.

Ulla Helenius Reit arbetar med ”kvinnofrågor”, som en svit emaljer heter. I tre verk med titeln ”Kvinnorummet” kan man ana klaustrofobin i ett rum där en kvinna rör sig som vore hon instängd. Ändå finns något i bilden som talar om rum som tillflyktsort. Det känns som om detta är början till en längre berättelse.

Hon visar också några formsäkra emaljer av abstrakta rum. Emaljen har utan tvekan gett hennes konstnärskap god fart framåt.

Även Bo Simeon Eriksson arbetar med inre rum med ett uttryck som är mer återhållsamt än han brukar använda. Gestalterna i seriegrafin ”Bär mig överallt” sträcker sina armar i skyn som vore de krafter av lättnad och befrielse. I ”Buskagesamtal” tycks finnas en smula trygghet i det undanskymda, parallell med den som finns i modet att erkänna sitt behov av tröst.

Något av en inre monolog pågår i Jini Hedbloms triptyk i emalj. Bakom tre vaser med 50-tals Bo Fajans-stuk har hon gömt tankar om en djupare gemenskap och frågorna, som leks fram bakom elegant strama linjer och hoppfullt klara färger i de tre emaljerna, är: Jag kan, Du kan, Kan vi?

De tre blomkronorna (det är nog dill) och de tre blommorna i Anna-Carin Landelius två torrnålar förenar det inre med det yttre. Växterna finns i sin egen rätt, men tycks också vila i en meditativ blick och tolkning av världen: det grundläggande tretalet, osäkerheten om perspektivet, den svåråtkomliga oändlighet växterna och livet är i.

Även Malin Wikström behandlar tretalet i sina abstrakta, men betydligt mer högljudda cirklar.

Lena Wennberg rör sig – på sitt speciella sätt – mellan inre och yttre. Hennes förpackningsinstruktion ”Öppnas här” har hon spegelvänt både i bild och titel. Inte klargör instruktionen något, men reser kanske frågan om vad som gör att det ibland är lätt och ibland svårt att öppna sig eller få andra att göra det.

Christina Wannberg fortsätter – nu med tryck på tyg – utforska de stora men ofta självklart och osynligt närvarande tekniska system som omger oss. Ämnet känns intressant och utvecklingsbart i hennes händer. Nu handlar det om järnvägsspår som drar bort mot en växel och vidare i en kurva.

Pamela Törn Skoglund närmar sig den digitala tekniken i genomskinliga bilder som med pixlarnas detaljrikedom gestaltar svårigheten att fästa en gammal historia i nutid.

Även Bodil Lennartsson behandlar minnet, som i den vemodiga ”Drömmen om Esmeralda”. n

Mer läsning

Annons