Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magister Björklunds våta dröm

/
  • Bilden av en tjuv. Kurre (Gustaf Hammarsten) har tjuveriet i blodet men skolas in på rätta vägen med hjälp av nygamla pedagogiska metoder, i årets julkalender i SVT.

Julkalendern i tv är en stark tradition. Lika stark är traditionen att diskutera den.

Annons

Man kan, som Claes Malmberg i debattprogrammet ”Nyhetsbyrån” häromdagen, tycka att det finns viktigare saker att tala om. Som världsproblem, bristen på rent vatten i Bangladesh. Istället för huruvida en svensk barnsaga har tillräcklig julstämning.

Men man ska inte ha så bråttom att avfärda kalendern tycker jag. Det finns all anledning att vara nyfiken. I synnerhet om man ser saken i ett längre perspektiv.

Julkalendern är kvittot som kommer vid årets slut. Den årliga avsnittsfilmen i december blir som en spegling av sin tid, sitt Sverige. Samma recept, nya kockar och ingredienser. Vilket arkiv vi har fått, över vilka värderingar som varit rådande, varje år i över femtio år.

Dokumentet för 2011 heter ”Tjuvarnas jul”. Berättelsen utspelar sig bland marknadsstånd och trånga gränder i 1800-talets julkommers, snön faller och näsan på huvudpersonen Kurre (Gustaf Hammarsten) lyser äppelröd.

Kurre är trashank och fumlig ficktjuv, lägst i hierarkin i den ökända ”klappsnapparligan”. Han stiger i graderna när han rekryterar ett flickebarn. Kurres plötsligt uppdykande dotter Charlie visar sig ha ärvt hans fallenhet för att knycka.

Det handlar alltså om samhällets allra fattigaste, med Dickens Oliver Twist som förlaga; Charlie klarar sig undan barnhemmet med en hårsmån.

Men tjuvarna figurerar varken som offer eller hjältar, trots att de bara snor grejer av rika. De framställs som vilseledda jönsar som det måste bankas in lite hut och vett i.

Kurres och Charlies omprogrammering sker genom grannen Gerda, en rekorderlig husa i polismästarens tjänst, ”man stjäl inte, inte från nån”, markerar hon ampert.

Jag har sett de sju inledande avsnitten av ”Tjuvarnas jul”. Så långt visar serien hur eländigt det står till på vissa ställen i samhället, och att den enda räddningen för en stackars sate är att ta sig själv i kragen. Vilket tyvärr känns nog så aktuellt.

Det är också illustrativt att lösningen på problemen heter moral. Klappsnapparna framstår som varnande exempel: så här illa kan det gå, barn, om ni inte lär er skilja på rätt och fel!

Och var gör man det – om inte i en skola av gammal auktoritär modell. Formbara lilla Charlie är skolminister Jan Björklunds våta dröm. Det visar sig att hon trots sina tjuvgener innerst inne inget hellre vill än att få sitta som ett ljus i skolbänken inför en sträng men godhjärtad magister.

Bara det blir ordning i reda i skolan så ordnar sig allt. Det påstås ofta så, 2011. Folk ska bara skärpa till sig och lära sig ta av sig mössan igen och inte ställa dumma frågor om vad ökade klassklyftor beror på.

”Tjuvarnas jul” demonstrerar även indirekt de nya metoderna. Att visa upp skräckexempel är ju en riktigt ålderdomlig pedagogisk idé.

Serien har några tämligen genanta kvinnoroller – Gerda som kallas galet fruntimmer, samt klappsnapparligans uppenbart vansinniga ledare. Å andra sidan är ingen av övriga vuxna karaktärer det minsta sympatisk.

Av allt att döma kommer det att dyka upp en större skurk, kanske till och med en borgmästare eller varuhuschef, i dramat närmare jul.

Men fram tills dess hinner årets julkalender förmedla ytterligare en märklig kunskap, om hur tjuvar ser ut. Har verkligen riskkapitalister malätna jackor, lortiga strumpor och tomt i skafferiet? Och kan man verkligen lära dem vad moral betyder?

Mer läsning

Annons