Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många ville se bröderna Khemiri

/

Häromdagen konstaterade Expressens kritikernestor Nils Schwartz att ”rågångarna mellan genrerna är på väg att bli mindre skarpa” och recenserade teaterpjäser och en ny roman i samma recension. Pjäserna kunde läsas som skönlitteratur, medan romanen hade kunnat spelas på scenen.

Annons

Även Gävle teater, i ett samarbete med Stadsbiblioteket, har under vårsäsongen uppmärksammat det diffusa gränsland som existerar mellan scenens utåtriktade yta och författarkammarens introverta gömma.

I måndags var det dags för säsongens andra möte mellan dramatiker och författare. Denna gång bröderna Jonas Hassen Khemiri och Hamadi Khemiri, förra gången var det Bengt Ohlsson och Peter Kihlgård.

Efter en något trevande inledning, där bröderna famlade efter orden när samtalsledaren Gunilla Kindstrand gav dem i uppgift att beskriva varandra, lossnade allt och Jonas Hassen Khemiri och Hamadi Khemiri bubblade av historier från uppväxten och hur deras konstnärliga banor först separerades för att sedan förenas. Jonas Hassen Khemiri berättade om hur han, enligt klassiskt författarmönster, hellre bor i sitt huvud än i en kropp som han inte känner igen sig i, medan teaterapan tidigt fick växa hos brodern Hamadi.

– Vi har delat upp det, teatern är din värld, böckerna är min.

Men nu skriver Jonas Hassen Khemiri för scenen – i pjäser som Hamadi Khemiri spelar i. Senast kunde vi se Hamadi Khemiri spela i den av brodern skrivna "≈ [ungefär lika med]” på Dramaten.

Trots att Jonas Hassen Khemiri numera inte bara är en av våra mest uppmärksammade romanförfattare, utan också dramatiker, verkar det som om hans identitet fortfarande är förankrad i den där introverta författarkammaren.

– När jag skriver för scenen känns det inte som min riktiga värld och då är det lättare att släppa taget, säger han.

Många ville se bröderna live, och det knökfulla teaterkaféet fnissade förtjust åt deras anekdoter. Bröderna Khemiri skulle göra succé i vilken talk show som helst. Men jag hade önskat några fler trådar om dramatikens möte med romanen.

Att Gävle teater, vid sidan av själva föreställningarna, tar initiativ till ett vidare samtal om dramatikens situation i Sverige är vällovligt och ger dessutom den intresserade teaterpubliken djupare kunskaper.

Dramatiken lever annars en undanskymd tillvaro. Få förlag vågar satsa på att ge ut samtidsdramatik. I ett svar på Nils Schwartz recension skrev Camilla Ahlgren, ordförande i Sveriges dramatikerförbund, om hur den digitala pjäsbanken Dramadirekts finansiering hotas och ställer frågan vad som händer med den svenska dramatiken om den inte finns tillgänglig för en bredare allmänhet.

Jag vet inte om planer finns på fler sådana här möten över genrerna. Några tänkbara namn dyker upp, som Sara Stridsberg, men jag har svårt att föreställa mig att det finns dramatiker med större publikmagnetpotential än vad bröderna Khemiri har.

Mer läsning

Annons