Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mankell stövlar på

/
  • Henning Mankell ojar sig över åldrandet i

Annons

Allt brinner, allt försvinner. Huset, möblerna, minnessaker. Kvar i askan står Fredrik, 70 och undrar om det är någon idé att bygga upp livet igen. Varför ska man leva? När man är så gammal som han.

Henning Mankells roman ”Svenska gummistövlar” handlar om olika förhållningssätt till döden. Eller till livet. Det är ju egentligen detsamma. Hur man ser på döden – inklusive väljer att inte alls låtsas om den – bestämmer hur man lever.

Fredrik bor ensam på en skärgårdsö, i barndomshemmet som plötsligt ödeläggs. Han flyttar in i en gammal husvagn på tomten. Träffar 30 år yngre journalisten Lisa och blir kladdigt förälskad. Bland ortsbefolkningen finns den pensionerade postiljonen Jansson som inte säger mycket men kan sjunga som Jussi Björling, samt diverse andra havsbandsoriginal.

Fredrik är läkare, eller var. Han tvingades sluta efter en misslyckad operation. Det där vet ni mer om som läst en tidigare bok av Mankell, ”Italienska skor” (2006). Men fortsättningen om gummistövlarna klarar sig även utan denna förhistoria.

Branden visar sig vara anlagd. Fredrik själv blir misstänkt. Vi följer hans vardag under en höst och en vår. Polis och försäkringsbolag inspekterar. Fredrik far med båten till fastlandet för att proviantera nödvändigheter. Han har ju inte ens skor (ett grundmurat misstroende mot kinesiska skjortor är för övrigt karlns lilla egenhet). Sedan kommer hans vuxna och inte så lite mystiska dotter Louise på besök. De repellerar varandra som två lika magnetpoler.

Är Fredrik som folk är mest? Det händer att han uppträder överlägset, att han ljuger och snokar. Han när ett förakt mot obildad ortsbefolkning. Inför sig själv bortförklarar han gärna det faktum att han genom åren betett sig som ett svin mot kvinnor. En ganska obehaglig person, hörde jag författaren beskriva karaktären i en intervju.

Nej, det är inte lätt att sympatisera med denne Fredrik som svansar efter paranta fröken Lisa Modin. Men vem är perfekt? Hans beteende är ett uttryck för att livslågan inte vill låta sig släckas så lätt. Så länge det finns hopp finns det liv. Så länge det finns liv finns det hopp.

Genom sitt yrke förväntas Fredrik veta mer än andra om döden, eftersom han ständigt befinner sig i dess närhet och äger kunskapen att hålla den stången. Överallt runt omkring honom i det (också lika) borttynande landsortssamhället finns människor som på olika sätt konfronterar döden – plötsligt i ett slaganfall. Eller oroar sig för döden, betvingar döden, omfamnar döden.

Men det reder sig för en praktiskt tänkande och pragmatisk svensk. Bara hen har ett par rejäla gummistövlar. Ungefär så är attityden som vävs ihop fint med karg natur i en allt folktommare trakt.

Dråpliga ingredienser finns. Tvärtemot vad man kanske tror behärskar skaparen av kriminalpolisen Wallander egentligen humor bättre än patenterade underhållningsförfattare som Jonas Jonasson och Fredrik Backman. Bevisat inte minst i samhällskritiska skrönan ”Tea bag” (2001).

Men i stort sett handlar det om att Henning Mankell låter Fredrik muttra sig igenom en murrig berättelse där alla aspekter ska med – livet som både skört och segt. Tänket blir mer översiktligt än skarpsinnigt. ”Döden andas i våra nackar. Man vet aldrig när hugget kommer”. Ack ja.

Min främsta invändning mot ”Svenska gummistövlar” gäller dock formen. Den blottställde och åldrade Fredrik erinrar sig episoder ur sitt förflutna. ”Jag mindes”, tänker han. ”Jag mindes plötslig…””Jag kommer ihåg…” Jag påmindes om alla gånger…”. Sjukt irriterande ofta.

Mer läsning

Annons