Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marilynne Robinson: "Jag är riktigt jäkla politisk"

/
  • Den amerikanska författaren Marilynne Robinson överraskas av sitt eget skrivande. Hennes romaner
  • Marilynne Robinson har hyllats för sina skildringar av Amerika.

Marilynne Robinson har skrivit fyra romaner på 35 år men hyllats som en av USA:s största författare. I hennes litterära universum träder den amerikanska småstaden fram, alldeles jämte de universella frågorna.

Annons

"Jag har bara undrat på sistone varför saker och ting blir som de blir".

Det är Lila, huvudpersonen i Marilynne Robinsons senaste roman, som ställer frågan. Hon har tagit sig från ett hårt liv på vägarna till den lilla staden Gilead i Iowa, där hon träffar och sedermera gifter sig med den åldrade prästen John Ames.

"Lila" är Robinsons tredje roman från samma litterära universum. I Pulitzerbelönade "Gilead" från 2005 är det prästen som blickar tillbaka, medan "Lila" skildrar hustruns liv och bild av det som utspelade sig när de två möttes; han i predikstolen, hon i dyblöt klänning i porten.

– Jag lovade mig själv att aldrig skriva en uppföljare, eftersom de alltid verkat artificiella. Men så behövde jag hantera att jag ville skriva om de här karaktärerna igen, säger Marilynne Robinson.

Författaren är på Sverigebesök och försöker bota sin jetlag med påtår. Men sömnlösheten är inte bara av ondo. Under Stockholmsnätter kan skrivkramp släppa.

– Jag började skriva när jag egentligen borde ha sovit, säger hon.

Hon avslöjar att även nästa roman kommer att ta avstamp i staden Gilead – hon är inte färdig riktigt än. Robinson förklarar att hon inte ser sina romaner som uppföljare, snarare som fristående berättelser om en plats och tid som fängslat: 50-talet i en småstad i den amerikanska mellanvästern, precis innan människorättsrörelsen tog fart, i brytpunkten mellan två eror.

– Jag kände mig övergiven av karaktärerna när jag skrivit klart, och tänkte att om de insisterar på att fortsätta finnas i mitt sinne, varför inte ge dem deras egen bok?

Det är berättelserna, sprungna ur medvetandets inre mönster, som leder henne, snarare än tvärtom. Det är därför hon inte har kapitel i sina romaner, förklarar hon, för hur skulle det fungera? En tankekedja kan inte tvingas till ett stopp bara för att en siffra måste få plats.

Känner du dig maktlös i ditt skrivande?

– Det är lustigt, du vet, men om jag inte känner mig maktlös är det något som är på väg åt helt fel håll.

Hon drivs sällan av intentioner. Det var aldrig meningen att Lila skulle få sin egen bok. I stället blir Marilynne Robinson ständigt överraskad. Som när hon började skriva skönlitteratur igen. Hennes debut "Systrar olika som bär" kom 1980. Därefter dröjde det 25 år innan hon återigen lade de akademiska föreläsningarna och essäerna åt sidan för att skriva en roman.

Om hon har någon intention är det en vilja att upphäva fördomar om människor som haft svåra liv.

– Jag är riktigt jäkla politisk. Så mycket av vår historia består av politik som övergetts eller korrumperats. Det är för viktigt för att ignorera.

Nyligen publicerade New York Review of Books en intervju med Marilynne Robinson, gjord av en av politikens största: Barack Obama. Det är en läsare som Robinson beundrar.

– Han är en god man. Han har gjort mycket bra, trots motståndet han har behövt hantera.

Förutom politiken präglas Marilynne Robinsons liv, tänkande och skapande av hennes tro. Att skriva hjälper henne att upptäcka sitt eget sinnes beståndsdelar, att fortsätta överraskas. Men där finns inga givna svar, betonar hon.

– Jag tror att det som religion gör, i många fall, är att ge människor en vackrare version av frågan.

Det finns något universellt i Lilas undran, den om varför saker sker, samtidigt som det är just den som har fått henne att överleva sina umbäranden. Livets gåtor har fångat hennes intresse. Robinson beskriver henne som minst lika teologisk som romanernas funderande präst, men utan samma verktyg för att sätta ord på sina grubblerier. Det är där Robinson ofta stannar upp: hos de rotlösa men sökande, de som kräver sin röst.

Mer läsning

Annons