Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Måste underbart vara kort?

/
  • Festivalstämning. Gasklockeområdet som soft hängställe, med coolt inrett krogtält och plats för gästspel.

Annons

Det var en sån där dag när bränt-kaffedoften spred sig från Gevaliarosteriet och solen fick cykelvägen ut till Gasklockorna att kännas uthärdlig.

Det var en bra dag att välkomna den stora teaterfesten.

Stadsbussarna hade bytt sportvimplarna till kulturvimplar.

Fast nere i centrum märks Teaterbiennalen inte mycket av. Det är nog fler som sett Pippi-musikalens knallgula reklam.

Jag får fråga mig fram för att hitta lokalen som ska vara spelplats för föreställningen ”De röda skorna”. När jag har frågat klart har spelet redan börjat och dörrarna stängts! Äsch!

Nåja. Jag fick i alla fall smaka på teateratmosfären. Den kändes soft.

Precis så här vill man att Gasklockeområdet ska vara.

En öppen plats för upplevelser. Ett ställe där det händer saker och man kan fika och hänga utan att det krängs hallonremmar överallt.

Gasklockeområdet är, som vi tjatat lite uppfostrande om under våren, centrum för den tionde Teaterbiennalen, största svenska teaterfesten, för första gången i Gävle, och med Folkteatern som huvudvärd. Fast arrangemangen är spridda också ut till exempelvis Vasaskolan och Spegeln, ja så långt som till Sandviken.

130 teaterföreställningar ska spelas under fem dagar. Det absolut bästa från de två senaste åren, enligt ett jurybeslut. Dessutom kan man delta i seminarier och workshops. Som ett Peace & Love där rockgrupperna bytts mot teatergrupper.

Klockan 13 i går drog det hela igång. Tillresta teatermänniskor köade snällt för att hämta ut sina biljetter. Upprymda Folkteatern- medarbetare hälsade glatt.

Och titta, där intervjuas Rickard Wolff av en lokal journalist. Titta, där jobbar ju innebandy-Stickan som teatervolontär. Amatörteater-Börje fanns givet på plats. Marie Göranzon, Suzanne Osten, Marie-Louise Ekman, Staffan Westerberg, Stina Oscarson, Sissela Kyle och Ingvar Kjellson är i stan.

Vi hör redan efter några minuter det klassiska yttrande som kännetecknar ett riktigt evenemang: ”men det måste väl finnas toalett någonstans?”

En skylt hänvisar: Internationella gäster. Minsann. Det är ett stort arrangemang detta. Så stort att vi till och med ser två små spår av kultursponsring i goodybagen. Så stort att biennalen har en egen busstidtabell, lokaltrafiken har satt in extraturer. Sker i och för sig vid varenda Brynäsmatch men inte dagligdags i teatersammanhang.

Så stort att restaurangen placerats i ett jättelikt cirkustält. På de inre tältväggarna hänger motsvarande enorma ansikten, mäktiga målningar gjorda av Gävlekonstnären Rolfcarlwerner. Ser verkligen jätteläckert ut. Hoppas besökarna utifrån blir imponerade.

Hoppas de tycker att de röda tegelbyggnaderna är magiska.

Hoppas de tycker att allt är välordnat. Det ser så ut. Starttiden hölls åtminstone på föreställningen ”De röda skorna”. Att jag som kom försent inte fick komma in får ses som ett gott tecken.

Det kan förstås inte vara teaterfest i Gasklockorna varje vecka. Men något ditåt? Det var ju det här vi drömde en gång. Det var så här gasklockeparadiset såg ut.

Mer läsning

Annons