Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerlig reportagebok: IS i praktiken

/
  • Samar Yazbeks krigsskildring har hyllats över hela världen. Den är ett mästerverk som ska jämföras med Svetlana Aleksijevitjs existentiella reportage, menar vår recensent.

Detta är tveklöst den bästa skildringen jag har läst av hur förtrycket från IS fungerar i praktiken, finner vår recensent som läst Samar Yazbeks "Resa in i tomheten". Ett verkligt mästerverk.

Annons

I Syrien använder man inte kyrkogårdarna längre för att begrava sina döda. Istället har man börjat nyttja de allmänna parkerna, dikena och de små utrymmena bakom husen. Överallt där det finns människor har begravningsplatserna börjat växa upp, på samma sätt som butiker och gator grenar ut sig mellan nya hus.

Så skriver Samar Yazbek i reportageboken ”Resa in i tomheten. En berättelse från Syrien”. I just det här avsnittet befinner hon sig i Saraqib och sitter på en begravningsplats, utmattad efter dagar av flyganfall. Hon har slagit sig ner vid några gravstenar tillsammans med de motståndsmän hon reser med. De har solen i ryggen och deras skuggor med krökta nackar gör att de ser ut som maskstungen frukt. Staden framför dem har förvandlats till svarta streck. ”Döden var mycket enkel här. Nära och intim, närmare än andetaget till och med. Man levde med sina dagliga bestyr, gömde sig, sedan sveptes man plötsligt bort”.

Detta är bara ett av de många avsnitt där Yazbek visar vilken utomordentligt skicklig iakttagare hon är. ”Resa in i tomheten” är en bok fylld till brädden av sorgsen poesi, av död och smärta – men också av ett ofantligt mod.

Det är en berättelse om en författare och oppositionell som tvingas fly när kriget bryter ut men som gång på gång åker tillbaka. För att förstå, för att se med egna ögon, för att vara nära och bemästra döden. Och det ska sägas med en gång: ”Resa in i tomheten” är en av de bästa reportageböckerna på mycket mycket länge

Samar Yazbek var innan kriget bröt ut ett litterärt stjärnskott i Syrien. Hon skrev romaner och poesi och var programvärd i tv. 2010 valdes hon in i Beirut 39 – en litteraturgrupp bestående av de bästa arabiskspråkiga författarna under 40 år.

2012 tilldelades hon Pen Pinter Prize tillsammans med poeten Carol Ann Duffy.

Men så kom kriget, hennes hemland föll i bitar och hon fick fly till Paris. Kort därefter började hon planera en återresa för att skriva ett reportage. Det blev ”En kvinna i korselden” (ej översatt till svenska) som beskrev den syriska revolutionens inledningsfas. ”Resa in i tomheten” är uppföljaren och behandlar sönderfallet, balkaniseringen och islamiseringen.

I boken reser Yazbek i de norra delarna av Syrien, vid gränsen till Turkiet. Mestadels färdas hon med soldater från Fria Syriska Armén men hon träffar också regeringstrogna förband, medlemmar i Nusrafronten och Islamiska Staten.

Vid ett tillfälle möter hon en emir för IS som hon stirrar stint i ögonen och berättar att hon är alawit för (sekt inom shiitisk islam som IS vill utrota). Yazbek skriver att 95 procent av alla IS-soldater är ditresta från Jemen, Saudiarabien och Tjetjenien. Boken skummar av vrede över dessa utlänningar som kommer till hennes land och sätter upp vägspärrar där de ber infödda syrier om id-handlingar.

Detta är tveklöst den bästa skildringen jag har läst av hur förtrycket från IS fungerar i praktiken.

Men det som gör ”Resa in i tomheten” till ett verkligt mästerverk är Yazbeks skildringar av lokalbefolkningens umbäranden.

I långa intervjuer får vanligt folk berätta om sin tillvaro. Flera vittnar om att det inte är skräcken för att IS eller någon annan islamistisk grupp som håller dem vakna om nätterna – utan Assads flyganfall. Yazbek skildrar hur bensinfatsbomberna regnar över städerna, hur granatkrevaderna kommer på bestämda klockslag och hur helikoptrar hovrar över gator där barn leker. Hon lyckas på så sätt levandegöra den ständiga skräcken. För hur gömmer man sig för ett flyganfall när det inte finns några bunkrar?

I ett av bokens allra starkaste avsnitt skriver Yazbek om Nora. En elegant och värdig damaskusdam som ena dagen kommer in med en kaka och guldkantade kaffekoppar mitt under ett flyganfall. Men som nästa dag, under ett granatanfall, står helt paralyserad av skräck i sitt sovrum. Så lyckas Yazbek fånga mänsklighet mitt i allt blod och våld. Hur en person ena dagen kan visa upp ett stort mod för att nästa dag förvandlas till ett darrande knytte.

”Resa in i tomheten” är en bok som hyllats världen över. I The Guardian kallades den nyligen för ”2000-talets första politiska klassiker” (28/6) och Yazbek har vid flera tillfällen jämförts med George Orwell – en annan stor krigsskildrare. Framförallt har det refererats till hans bok om det spanska inbördeskriget, ”Hyllning till Katalonien”.

Jag kan förstå jämförelsen; Yazbek har samma sakliga och registrerande stil som Orwell samtidigt som hon skriver med ett stort hjärta. Dock tycker jag att det finns en bättre jämförelse. ”Resa in i tomheten” får mig att tänka på årets nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj. För precis som henne skriver Yazbek om hur kriget sliter sönder hela världar. Om hur kvinnorna lyckas hantera sin vardag mitt i allt elände. Och precis som Aleksijevitj låter Yazbek dessa kvinnor tala ut i poetiska monologer. ”Resa in i tomheten” är i likhet med flera av nobelpristagarens böcker ett existentiellt reportage, helt i klass med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena”.

Slutligen måste något sägas om bokens titel. För vad är det för ”tomhet” som Yazbek syftar på?

Det är en fråga som det finns flera svar på. Ett tänkbart är tomheten i blicken på de många män som Yazbek möter, som sitter alldeles dammiga i resterna av sina hus där hela deras familjer dött.

Ett annat svar är den hatiska och auktoritära tomheten i Assads förtryck.

Själv väljer jag dock att läsa det som tomheten Yazbek känner när hon reser bort från sitt hemland. Hur en ”bottenlös avgrund” öppnar sig under henne, som hon endast kan närma sig genom berättandet. På så sätt blir ”tomheten” en slags metafor för skrivandet – hur författaren emellanåt måste lämna händelsernas centrum och gå in i språket och fiktionen. I inledningen av boken skriver hon att det bara är så som hon verkligen kan ta in bomberna som flammar upp i natten.

Mer läsning

Annons