Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med huden som målarduk

/
  • konst på hud. Emma och Viktor medverkar i Björn Abelin och Elisabeth Åsbrinks bok ”Bläck”.
  • ryggtavla. Lina valde att tatuera sig med två jättelika tranor. Hon har haft tatueringen i ett år, men ännu inte visat den för sin mamma.

Bläck som blandas med blod. En vacker utsmyckning, en identitetsförstärkning, eller ett stigma för livet? I en ny bok skildrar fotografen Björn Abelin och författaren Elisabeth Åsbrink tatuerade människor.

Annons

Anna Maria är över 70 år. Hennes hud är fylld av fina rynkor, hennes grånade hår är stramt bakåtstruket i en tofs. Med kläderna på ser hon ut som vilken äldre kvinna som helst.

Få anar vilket konstverk hon bär på huden. Blomstergirlander, fjärilar och ödlor, tatueringar som följer, framhäver och döljer bröst, rygg och stjärt.

Anna-Maria är en av dem som porträtterats i Björn Abelin och Elisabeth Åsbrinks bok ”Bläck: Tatueringar hud minnen”. Hon tyckte att hon var ful på bilderna. Ansiktet var fult, förtydligade hon – den rikt dekorerade kroppen var inget att skämmas över. Att hon i mogen ålder till sist vågade tatuera sig ångrar hon inte.

– Hennes och andras mod har fascinerat mig ända från början. Att våga ta sin kropp i besittning, att använda den till det man har lust med, säger Björn Abelin.

Han har arbetat med tatueringsprojektet i sex år. Det var något han liksom gled in i, säger han. Människans önskan att höra till, att vara en del av en grupp och ändå vara speciell och sticka ut har alltid fascinerat honom. I ett tidigare projekt fotograferade han landskap, skildrade den mångfacetterade yta som täcker jordklotet.

– Då såg jag på naturen som en kropp. På något sätt flöt de här sakerna ihop och blev ett projekt om kroppens landskap.

I ”Bläck” blir det mycket tydligt att även den tatuerade kroppens landskap har sin särprägel. En del nöjer sig med en enda tatuering: ett dekorerat öra, ett stiliserat landskap i ”Linus på linjen”-stil på underarmen. Andra ornamenterar hela kroppen i traditionell japansk stil, låter bara ansikte och armar förbli otäckta.

Varför tatuerar man sig? Det var en av ingångsfrågorna för Björn Abelin och Elisabeth Åsbrink. Är det motivens skönhet, identitetsförstärkningen eller den intensiva och euforiska upplevelsen av smärta man vill åt? Men efter hand blev motfrågan nästan lika viktig: Varför väljer man att inte tatuera sig?

Det finns en osynlig gräns mellan de tatuerade och de icketatuerade, menar Elisabeth Åsbrink. En gräns som hon försökt men inte riktigt lyckats ringa in.

– Handlar det om landsbygd och stad? Nej, det gör det absolut inte. Handlar det om inkomst? Nej, det gör det inte heller. Det närmaste jag har kommit en gräns är den mellan sekularisering och tro. Är man närmare tanken att kroppen är Guds tempel som man inte ska vanhelga då tatuerar man sig inte.

I långa perioder har tatueringar betraktats med skepsis i västvärlden. Länge förknippades de med sjömän och kriminella, med ett liv utanför samhällets prydliga ramar. I dag är tatueringar inte alls lika tabubelagda, tvärtom råder det en tatueringsboom, där allt fler stolt visar upp sina gaddade kroppar.

– Att tatueringstrenden är så stark just nu har delvis att göra med att vi lever i ett konsumtionssamhälle. Kroppen har blivit ett ting som vi pysslar om, ungefär som en bil som man ska tvätta, putsa och hålla fri från repor. Där kommer tatueringarna in som precis vilken utsmyckning som helst, säger Elisabeth Åsbrink.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons