Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med humorn som livboj

/
  • Skrämmande vila. ”Vad jag än säger har folk en bild av mig. På ett sätt inbjuder det till vila och avslappning, men det är också skrämmande”, säger Gösta Ekman.

Verka men inte synas lyder Wallenbergarnas klassiska motto. Sedan tio år är det även Gösta Ekmans.
– Jag hade länge värkt och synts ihop.

Annons

Verkar gör han förstås fortfarande, om än mest bakom scenerna, och inte alls lika mycket som tidigare.

Värker gör det också. Gösta Ekman är förmodligen inte den ende skådespelaren som fått nog av att stå framför kameran, däremot den ende svenske medborgaren vars knän blivit skadade av snubbelskådespeleri.

Som vishetsläraren Mahatma Ekman i Hasse och Tages revy ”Gula hund” snavade han fyra tusen gånger.

– Jag har själv kallat det för slappstickskador. Jag var hos en idrottsläkare som sade ”så kan du inte göra, det är så djävla dumt, men du har ju gjort det med flit. Du får skylla dig själv.”

Papphammar var Gösta Ekmans helt egna produktion. Han envisades för få göra den. I sin kommande bok ”Farbrorn som inte vill va’ stor”, berättar journalisten och biografiförfattaren Klas Gustafson om hur Gösta Ekman under sitt år som professor på Teaterhögskolan, ringde upp Mia Skäringer och Klara Zimmergren i duon ”Mia och Klara” och bjöd in dem som gästföreläsare.

Efter samtalet grät Mia Skäringer. Papphammar-sketcherna på tv hade varit en tröst under en utsatt uppväxt i ett fult höghusområde. Liksom en gång Gösta Ekman upptäckte även Mia Skäringer det hoppingivande och förlösande i att själv få sina problematiska föräldrar att skratta.

Nu fick hon höra att professor Papphammar skrattade åt henne.

– Jag hade sett Mia och Klara och tyckte de var fantastiskt bra. De gör saker som ofta är baserade på egna erfarenheter, de tar det här på allvar. Även om det kan vara på gränsen till oanständigt utlämnande så finns det en medkänsla i det de gör.

När det gäller skådespeleriet och komiken använder han sig i högsta grad av sig själv. Men trots de sju åren i analys går det inte att hitta en enkel förklaring till varför han, Lill-Gösta, blev ”skrattretande” som han säger.

– Jag har ju funderat över mig själv, varför i helvete det bidde en tumme. Det har jag talat om i hela mitt yrkesliv, det tog mig ganska lång tid att se att det emanerar väldigt mycket ur min farfar, den store Gösta Ekman, och då blir det ju skrattretande på något vis.

Pappa Hasse lämnade familjen när Gösta Ekman var fem. Uppväxten med tre små bröder, två styvsystrar och ”lite föräldrar” har präglat honom på ”ett svårdefinierbart sätt”.

– Det var trångt om saligheten. Det är sorgligt att säga, men jag tror att jag alltid kände mig i vägen. När min morsa prioriterade mig för att jag var äldst blev de andra avundsjuka. Där stod de som små fågelungar.

I dag är han varken gammal eller äldst. Däremot vilsamt befriad från revanschlystnad, säger han. Gammal däremot, kände han sig, i flera avseenden när han bara var 20 och inte längre ville leva.

Första gången han berättade om sitt misslyckade självmordsförsök (farmors sömntabletter var lyckligtvis sjösjukepiller) var i en intervju med Jan Guillou.

För sin biografitecknare Klas Gustafson har Gösta Ekman valt att berätta mer om tiden före, om sina två år som regiassistent och springpojke åt en lynnig Ingmar Bergman i Malmö.

När Bergman frågade honom svarade Gösta Ekman, 17 år, att han inte kunde tänka sig något roligare.

– Ingmar själv har sedan berättat att han aldrig sett en person se så ledsen ut när han sade så.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons