Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men vad gör Nobelpristagarna med pengarna?

/
  • Priset och pengarna. Nobelpriset är ett inregistrerat varumärke, trots att det varken kan sägs vara en produkt eller en tjänst. Men det genererar ju, respekt till Sverige. Vilket i förlängningen är ett marknadsvärde. Dock talas sällan om vad pristagarna själva gör med sina feta checkar.  Bildens Dario Fo fick litteraturpriset 1997 och var en av de generösa.

Annons

Vi väntar på det stora avslöjandet på torsdag. Nobelpriset i litteratur.

Jag vill inte ens gissa i år.

Jag gissade duktigt fel förra gången.

Haruki Murakami vore förstås trevligt, honom har jag nyligen läst.

Tomas Tranströmer vinner om man ska tro Ladbrokes odds just nu. Vilket man å andra sidan inte ska, enligt tidigare erfarenheter.

Men apropå det.

När jag tänker på Nobelpriset kan jag inte låta bli att tänka på just pengar.

Vad gör pristagarna egentligen med de hiskeliga summor som plötsligt hamnar på deras bankkonton?

Det har jag alltid undrat.

Vad händer med familjeekonomin sen den akademiska världens Trisslott fallit ut?

Jag föreställer mig inte att grånade intellektuella författare plötsligt ska ge sig ut på inspirationsresor, köpa senaste Macbooken och bada i champagne.

Hur mycket hann Harold Pinter sätta sprätt på? Han var allvarligt sjuk och dog tre år efter det att han fått belöningen.

Det vore i och för sig typiskt Harold Pinter att skänka pengarna till politisk motståndskamp, även om jag inte hittar några belägg för den saken.

Själva medaljen är förresten också värd sin vikt i guld. 1909 års pristagare Selma Lagerlöf sålde glittret på auktion och donerade pengarna till de drabbade i Finska Vinterkriget.

Doris Lessings tio miljoner sitter på ett bankkonto och förräntar sig så länge; ”jag behöver dem inte men det finns det många andra som gör”.

Dario Fo annonserade omgående att han skulle fördela sin vinst till bland annat kampen mot bruket av landminor och rättshjälp.

Knut Hamsun, Nobelpristagare i ett fattigt Europa 1920, hade dock långt från sådana tankar. Han avsåg att lägga pengarna på att förbättra sin blomsterträdgård.

Men det är ju inte så att författare krävs på redovisning. Har man väl fått Nobelmedalj är man i princip en kunglighet som inte besväras med jobbiga följdfrågor eller efterhandsgranskning.

”Det tänker jag inte tala om”, svarade Herta Müller när Dagens Nyheter frågade vad hon tänkte göra med Nobelprispengarna.

Men tillade att vi inte ska oroa oss:

”Jag ska inte köpa någon lyxyacht”.

Gao Xingjian, litteraturpristagare år 2000, verkade mest se pengarna som ett problem. Man kan börja leva för bekvämt och sluta med det arbete som skrivandet är, oroade han sig.

Om han tog konsekvenserna förtäljer inte historien.

Det gjorde Samuel Beckett som ansåg att James Joyce borde haft Nobelpriset 1969 istället. Becket vägrade åka till Stockholm och sägs ha gett bort det mesta av pengarna till behövande unga författare, bland andra Djuna Barnes.

Enligt Nobelstiftelsen är det vanligaste trots allt att pristagarna tillåter sig att leva lite lyxigare, alternativt skänker pengar till sina forskningsområden.

Det senare gäller i första hand fysik-, kemi- och medicinpristagarna kan man tänka sig. Även om de redan är väl försedda med sponsring från företagslivet.

Medicinpristagaren 1999 Günter Blobel valde till exempel att hellre donera tio miljoner till uppbyggnaden av två kyrkor. En annan medicinpristagare drog till Monte Carlo och satsade hela summan på kvitt eller dubbelt på roulette. Det blev dubbelt. Året var 1901.

Gustaf Dahlen, fysikpristagare 1912, delade med sig av halva prissumman till sina anställda.

Men i litteraturvärlden är det uppenbarligen kinkigare. När man får priset för sitt författarskap har man dessutom oftast den största delen av det bakom sig.

Dramatikern Eugene O’Neill behövde sitt Nobelpris 1936 för att betala skatten, sa han.

Fransmannen Claude Simon, Nobelpristagare i litteratur 1964, deklarerade att han tänkte reparera taket på sitt hus.

Och hans landsman Le Clézio, Nobelpristagare 2008, tycks drabbad av liknande bekymmer: ”Jag har skulder, så det är inga problem att göra av med pengarna”.

Revolutionspoeten Ernesto Cardenal finns bland kandidaterna i årets Nobelprisdragning. Han är inte intresserad: ”Mitt enda intresse i Nobelpriset vore för att kunna hjälpa de fattiga i Nicaragua”.

Ernesto Cardenal som Nobelpristagare 2010 ger 31 gånger pengarna hos vadslagningsfirman Ladbrokes.

Värt att satsa på?

Det kan bli en samvetsfråga – i Nobelprisklass. Får man tycka att man minsann har rätt till en spelvinst efter att ha slitit ett helt yrkesliv? Om jag vinner på Cardenal, ska jag festa loss – eller skänka bort pengarna till Nicaragua?

Eller kanske till någon pank poet som inte har chans på Nobelpriset än på 50 år?

Mer läsning

Annons