Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mening i marmor och mönster

/

Annons

Regina Mucwicki Mabrouk och Ann Löwdin från Uppsala ställer ut i Sandvikens Konsthall. Regina Mucwicki Mabrouk är textilkonstnär och växte upp i Hedesunda – och med Hedesundavävarna – och Ann Löwdin är skulptör.

Regina Mucwicki Mabrouk började väva tidigt i livet och i utställningen finns några äldre vävar i ull med naturmotiv. De har mytiska dimensioner: ugglan på sin gren i solnedgången, månen mellan nattmoln och dimman som tycks flyta genom skogen i väven Dimljus.

De bomullsvävar Regina Mucwicki Mabrouk numera ägnar sig åt kallar hon textil mosaik. Att skapa mönster är ett urgammalt mänskligt uttryckssätt, som fick en renässans i västvärlden under 1900-talet med det som kallades abstrakt eller konkret konst.

När hon konverterade till islam i mitten av 80-talet fick det konsekvenser för hennes konst, eftersom bara Gud, enligt islamsk tro, kan gestalta levande varelser. Islamsk konst bygger på abstrakta uttryck som kalligrafi, ornament och växtformer.

Bortsett den religiösa dimensionen tror jag att mönsterbyggandet varit lyckosamt för Regina Mucwicki Mabrouks konstnärliga utveckling. Hennes förmåga att kombinera enkla konstnärliga byggstenar med okonventionella färgställningar skapar variationer som pendlar mellan visans enkla omtagningar och fugans intrikata konstruktioner, för att använda en musikalisk metafor. Sju vävar ur serien "Profetens kvinnor" (som visats i Staffanskyrkan i Gävle) finns med i Sandviken och de illustrerar påtagligt denna kombinationsförmåga. Genom de rikt varierade färgställningarna tar det tid att se att vävarna har samma grundmönster.

De flesta av Regina Mucwicki Mabrouks vävar har mer allmänmänsklig än specifikt religiös innebörd. I Brandgul är färgen! ställs en stiliserad häst i den färgen mot en svart häst i en annan och mer perifer tillvaro, och vi får klart för oss att vissa har företräde framför andra.

Konstnären arbetar både med bildens djup och med mönstrets yta. I "Antennkontakt" – med häst- och antennformer – tycks finnas en förbindelse mellan en inre och en yttre värld, och mellan en jordisk och en gudomlig. Men när hon gestaltar tecknet för det islamska grundbegreppet Vägen känns kalligrafin så kraftfull att den tar andan ur den konstnärliga gestaltningen. Däremot samspelar former, färger och tecken betydligt bättre i "Profetens sigill".

Också livsglädjen får plats. I ett par vävar bryter en blå sommar med hav och himmel genom mönstret och i tre mosaiker skildras olika sorters rosor med starka dekorativa medel.

Ann Löwdin skulpturer är i marmor och i cement med inslag av mosaik. Hon söker enkelheten i form och uttryck för att gestalta tillvarons grunder som människan och jorden.

Hon skulpterar den mänskliga kroppen i form av en torso eller en rygg och jag förundras över konstnärens förmåga att med mycket fina linjer, konturer och förskjutningar i marmorn beskriva kroppens position och balans. Jag tror omedelbart att hennes skulpturer också beskriver ett inre liv, trots att de består av marmor.

Kanske kan man påstå att en sådan upplevelse är en kulturell konvention, men jag tror inte den förklaringen räcker. Som Ann Löwdin gestaltar den enkla formen av en människokropp finns något jag förknippar med tillhörighet till världen. Det låter måhända naivt, men jag står i varje fall där och försöker förstå varför stenen fångar något som har med mig att göra.

I betong formar hon lister med hjälp av mosaik. Jag tolkar list som det dekorativa textilband som kallas list. I "Tellus List" tycks glömda kunskaper komma till synes i en traditionell bokstavsrulle. Samma tema kan anas i "Red List" i tegelfärgad betong, en text som tycks skriven ur omsorg om jorden.

Niels Herbert


Mer läsning

Annons