Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer av myten Brögger

/

Annons

2008 skulle litteraturforskaren Louise Zeuthen göra en intervju med Suzanne Brögger inför publik. Vinkeln var tänkt att vara den flytande gränsen mellan sanning, fiktion, verklighet och myt. Den fick hon dock ge upp: publiken var nämligen mer intresserad av den danska kultförfattarens privata erfarenheter än hennes litteratur.

Zeuthen verkar ha tagit reaktionen med sig in i arbetet med sin nya biografi om Brögger, "Kruka". Visst för hon där den mycket intressanta diskussion som publiken en gång avbröt, men hon gör det framför allt från ena hållet: Det är privatlivet som står i fokus, och när gränsen mellan myt och verklighet tematiseras handlar det mest om dess konsekvenser för människan Brögger. De litterära verken ägnar Zeuthen inte allt för mycket energi.

Och varför skulle hon? Det material i form av brev och dagböcker som hon fått tillgång till är minst lika intressant och spännande som vilken fiktion som helst. I kapitlet om Philippe Baude, bokens längsta och mest oförglömliga, är stoffet av så hög litterär och emotionell halt att Zeuthen intelligent nog reducerar sin egen roll till redaktörens. Hon gör helt enkelt ett urval av breven och låter dem tala närmast ostörda.

Brögger är femton år när hon första gången träffar den dubbelt så gamla diplomaten Baude i Bangkok, dit hon flyttat efter att hennes styvfar Svend stationerats där av WHO. Han presenterar henne för sin bohemiska och sexuellt frigjorda överklasskrets, och hon blir snart invigd i alla Konstens och Kroppens kravfullt kravlösa mysterier.

När hon åker tillbaka till Danmark håller de kontakten genom brev, ibland flera om dagen. Det är paradoxalt nog under Baudes patriarkala förmynderi som hon successivt förvandlar sig själv till såväl författare som till den dröm om feministisk och sexuell frigörelse som sedan skulle drömmas av 70-talets kvinnorörelse. Han begär hennes nakenhet, och ett språk som kan göra den rättvisa. Ständigt måste hon redovisa sig själv, sina tankar, neuroser och framför allt – erotiska äventyr (gärna med kvinnor). Om hon inte har några att lägga fram blir han sur. Och om hon inte förmår att gestalta de hon faktiskt har på ett levande sätt blir han ännu surare.

Jag skrev tidigare att "Kruka" mer är en bok om privatmänniskan Brögger än om hennes litteratur. Stämmer det verkligen? Boken har tillkommit på Bröggers eget initiativ, och det är uppenbart att hon mycket tidigt började forma mytologin om sig själv i de dagböcker och brev som här ligger till grund.

Kanske ska man helt enkelt se ”Kruka” som det senaste av Bröggers blodfyllda och språkligt sprakande självbiografiska verk, med Zeuthen som redaktör och kommentator. Visst finns det stråk som utmanar den etablerade bilden av författaren. Där framträder bundenheten, behovet av att vara till lags och tillfredsställa: först den självmordsbenägna modern och styvfadern, sedan Baude och därefter allehanda män. Ofriheten. Men när Brögger till sist gör upp med allt det där slutar boken plötsligt. När hon lämnar sitt gamla liv, skaffar barn och man och hus på landet, lämnar hon också läsaren.

Det uteblivna kapitlet, det senaste i hennes liv, skulle kanske allt för allvarligt ha skadat myten, och det var inte Brögger intresserad av. Nu förblir krukan trots allt intakt, fortfarande öppen för läsare att fylla med sina fantasier om frihet och gränslöshet.

Mer läsning

Annons