Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer driv, Grimsrud!

/
  • Beate Grimsrud skriver vitalt och humoristiskt, enligt vår kritiker Lennart Bromander.

Efter ”En dåre fri”, den formidabla romanen om hur det är att leva med en psykos, återvänder nu Beate Grimsrud med ytterligare en roman om människor med mer eller mindre allvarliga mentala besvär.

Annons

Det handlar om två män och två kvinnor, alla hemmahörande i dagens Stockholm. Romantiteln är "Evighetsbarnen" men snarare kunde de kallas ensamhetsbarn. Två av dem Siri och André är de huvudpersoner, som författaren turvis följer – de stöter också på varandra allt oftare – medan de andra två är deras respektive partner. Att de håller sig med varsin problematisk partner minskar just inte deras ensamheter.

André som arbetar som anestesisjuksköterska är egentligen riktigt välfungerande, men knepig är han med sitt täta förhållande till sin katt Esmeralda, som han tillskriver mänskliga egenskaper så till den grad att det betänkligt börjar likna vanföreställningar. Han hamnar också en tid i ett passionerat förhållande till en kvinna som nog mest är inbillad. Hans partner, eller gode vän sjukhusfotografen, har svåra Aspergersymtom.

Siri, den andra huvudpersonen, fungerar också hyggligt, innehar en andra hands-affär för kläder men lider av att ha blivit fyrtiotvå år och ännu inte fått barn. Hon blir skengravid och tas en tid in på psyket men repar sig. Hennes partner Louise är det värre med, hon skär sig obarmhärtigt, när hon inte tvångsshoppar.

Romanen myllrar av episoder med de här fyra begränsat anpassade människorna i olika svårbemästrade situationer. Dem hanterar de med varierande framgång men ofta med förvånansvärt gott humör. Ibland går det sämre som när Siri haft underbart sex med Louise men efteråt finner att Louise omedelbart skurit sönder sig i badrummet. Mindre dramatiska är Andrés ständiga men misslyckade försök att få sin vän med på en resa, som skulle kunna öppna hans låsningar.

Beate Grimsrud skriver vitalt och humoristiskt, ibland med ett slags poetisk överskruv. Här finns inga spår av patos, ömkan eller ironi. Däremot en självklar solidaritet med dessa fyra tragikomiska romanprotagonister. Samtidigt saknar romanen en riktigt framåtdrivande handling och har många små delar men inte så mycket helhet.

Mer läsning

Annons