Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljöaktivistens katastrofdikt

I den nya ekologiska poesin finns en särskilt brinnande röst. Diktaren Jonas Gren känner både naturens närhet och undergångens. Han har skrivit ”Antropocen” – en ”Aniara” för vår tid. Fruktansvärd och vacker.

Annons

Liv, i någon form. Från omslaget till

Framtidens muskelbyggare kanske dopar sig med tarmbakterier. På Karolinska institutet i Stockholm undersöks just nu hur människans inre bakterieflora påverkar träningsresultat.

Forskarna vill förstå funktionen hos de miljarder bakteriersom finns i våra tarmar. Och därmed kunna styra dem. För att uppfinna framtidens läkemedel.

Låter väl klokt, istället för kemiska preparat.

Eller storhetsvansinnigt.

Om miljarder organismer bor inom mig, vem är jag att bestämma över dem?

Tanken hade inte kommit för mig, om jag inte råkat höra talas om denna nya forskning samtidigt som jag läser poeten och miljöaktivisten Jonas Grens nya diktsamling. Han relaterar nämligen till samma hisnande fakta:

”Nittio procent av / cellerna i människan / tillhör mikrober

Jag / är i minoritet / i mig själv”.

Man kan se det som en bild för hur människosläktet obekymrat placerat sig som överhöghet i naturen. Med katastrofala följder.

Boken är betitlad ”Antropocen”. Ett vetenskapligt klingande ord som enligt vissa borde vara namnet på den nuvarande geologiska epoken där människan påverkat klimat och ekosystem. Efter 11 000 år av holocen: antropocen – människans tidsålder. Hon har fått oceanbottnar att dö, nivåerna av växthusgaser att öka, utrotat arter.

Jonas Gren betraktar och beskriver jordklotet och dess invånare. Det är samma förödda blå planet som Harry Martinsons emigranter överger i ”Aniara”, utan att lyckas undkomma undergången.

Istället för att lämna platsen svävar vår tids poet kvar i en omloppsbana för att sända sina dramatiska underrättelser.

Gren har lånat ord ur Martinsons diktepos och även från annan stor och svårmodigt ekande 1900-taletspoesi. Men hans egna är starka:

”Jag såg civilisationens bästa hjärnor lösas upp i smältvatten”

”Det brann i vartannat land Bilarna Stöpta av vax Smälte ned i beläggningen”

I en dystopisk och fuktdrypande skildring tar amöborna och möglen över börshus och gallerier, maskarna äter sig upp genom boningshus och kontor. ”Och räkorna växer till sig i Trump Tower”.

Jonas Gren återger en parentes av skönhet i skidturens krasande skär under hängande nattmåne och ”myrarnas glesbygd bär oss”.

Han skriver att ”Det finns en jordkällarslänt/ Där åkerbären mognar i juli”.

Men om detta kan kallas naturlyrik är det naturlyrik med en ångest. För oss alla kommer livet att vara förbi. Lika förbi som i Anna-ClaraTidholms poetiska hyllning i bild och korta strofer till skogen som överlever människan, i ”Skogens historia” utkommen tidigare i vår.

Innan jordens förbränns av en döende sol ser Gren hur ”kråkorna pratar med grävlingarna i flygplansskelett”.

Dikten färgas av hans sakkunskaper om det ekologiska systemet. Det finns osynliga kryp – extremofiler och mörkervarelser i ”svavelsyrans grottor”. Han hyser omsorg om de minsta existenser; celldelning är liv – är motstånd.

Kanske kan ytterligare en motståndsficka anas, att jämföra med den olydiga folkrörelse som Naomi Klein hoppas på i sin ”klimatbibel”. Jonas Gren målar upp välfärdens privilegierade zoner, i en kommande dödens tidsålder i vilken en statsministers privatchartrade plan lyfter för att hämta ungarna på dagis – ”Ministern visste inte att de handskalade räkor som bjöds Skalats med avföring under naglarna”.

Men dystra utsikter i alla händelser. Jonas Grens ”dikt fören ny epok” etsar fast djupt skrämmande scenarier med sitt batteri av framkastade liveklipp från framtiden: ”Gotland söder om ekvatorn/ Ett grund i det milda havet”.

Som poet är han intensivt närvarande både i landskapet och i katastrofen. Civilisationskritiken har bråttom. Tillståndet är kritiskt. Också dikten måste hetsa.

Författaren och miljöaktivisten Jonas Gren går till storms mot såväl klimatförstöringen som mot det politiska samhällsklimatet. Han debuterade med diktsamlingen ”Lantmäteriet” 2014 efter att ha bott en tid i Gävle där hans pappa jobbat på Lantmäteriverket. Förra året kom upproriska dikthäftet ”Överallt ska jag vara i centrum”

Ny bok

Jonas Gren: "Antropocen" (10TAL Bok förlag)

Mer läsning

Annons