Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monument över löpande bandet

/

Ett rörligt minnesmonument över det löpande bandet uruppförs nu i Bältesspännarparken i Göteborg. Med hjälp av medlemmarna i SKF:s verkstadsklubb har konstnären Alexandra Pirici fångat ett kollektivt rörelsemönster från det förflutna.

Annons

Det är ingen dans, ingen pantomim. Alexandra Pirici vill inte ens kalla sitt rörelseverk för performance. Levande minnesskulptur tycker hon är bättre. Det är ingen föreställning med en början och ett slut.

Efter att ha intervjuat medlemmarna i SKF:s verkstadskubb har hon abstraherat deras rörelser. På avstånd liknar det en kinesisk tai chi-grupp, tycker Lisa Rosendahl, kurator på Statens konstråd, och verkets beställare. 15 personer rör sig långsamt, klädda i egna kläder. Gruppen har fått instruktioner att göra rörelserna så lätt och behagligt som möjligt.

– Man får känslan av ett meditativt flöde. För mig var det viktigt att närma mig berättelsen om arbete på ett nytt sätt. Jag ville hylla och komma i håg det här tunga arbetet som konstruerade vårt samhälle, men inte reproducera det, säger Alexandra Pirici.

"Arbetets monument", som hennes rörelseverk kallas, är det första verket i en serie verk gjorda på beställning av Statens konstråd på temat industrisamhället i förändring. Verket är också det första temporära konstverket någonsin som konstrådet beställt och tanken är att det ska framföras årligen på olika platser runt om i landet. Å ena sidan är det ett tillfälligt konstverk, å andra sidan ingår det i en statlig struktur, framhåller Lisa Rosendahl.

– Vi kan återuppföra det i framtiden och där blir det en form av ritual för en kollektiv minnesprocess, säger hon.

Hur skapar man ett kollektivt minnesmonument i en samtida konstform? Det är en av frågeställningarna bakom "Arbetets monument".

I de forna öststaterna gjordes enorma statyer av arbetande män och kvinnor, tänkta att glorifiera arbetet och driva på utvecklingen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle konstaterar Alexanda Pirici som kommer från Rumänien. Men sitt eget verk vill hon varken förhärliga eller romantisera utan tvärtom initiera en diskussion kring hur arbetet skulle kunna organiseras i dagens automatiserade och postindustriella samhälle.

– I dag finns det färre jobb medan man fortfarande har kvar den här idén om att man är värdefull bara om man har ett jobb, man måste förtjäna sitt uppehälle. Den ökade produktiviteten har aldrig översatts i mer fritid för arbetarna, säger Alexandra Pirici.

Mer läsning

Annons