Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Motståndet finns inbäddat i makten

/

Det finns ett vanligt missförstånd angående ”upptäckten” av Amerika. Det går ut på att kronan, kyrkan och de lärda genomgående skulle ha förnekat att indianerna tillhörde ”mänskligheten”.

Annons

Det är lätt att föreställa sig de övre spanska skikten, sittandes i sina borgar finansierade av aztekguld – i full färd med att författa skrifter om erövrarnas rätt. Visst, det fanns dem som gjorde det. Men det är bara en liten del av sanningen.

När jag läser Michael Azars nyutkomna bok ”Amerikas födelse – korset, guldet och svärdet i Nya världen” förstår jag hur omfattande debatten var hemma i den gamla världen. I hemlandet Spanien fanns det en hel motståndsrörelse, självaste påven var upprörd och fördömde kolonisternas grymheter. Azar beskriver det som att ryktena om spanjorernas övergrepp ”trängde ända in i metropolens hjärta och födde ett politiskt krismedvetande”.

För den som kan sin antikoloniala historia är Bartolomé de las Casas knappast ett okänt namn. Han var dominikanermunk, historiker och en eldfängd kritiker av conquistadorerna. I Azars bok är han en av huvudpersonerna. En annan huvudperson är filosofen Juan Ginés de Sepúlveda. Han stod på andra sidan i debatten och försökte utifrån aristotelisk logik legitimera ett erövringskrig. Det är bitvis spännande att följa hur dessa, helt uppenbart intelligenta män, argumenterar för sina ståndpunkter. Sepúlveda menade att indianerna var ”morer” och att deras tempel i själva verket var ”moskéer” och kunde därför framställa erövringarna som en förlängning av korstågen. Las Casas svarade med att beskriva indianerna som barnafromma och oskyldiga i kontrast till conquistadorerna. Spanjorerna, skrev han, kunde sjunga hymner till Gud i ena stunden för att slå spädbarn mot havsklippor i nästa stund. Las Casas skildringar av övergreppen är fortfarande djupt skakande läsning – emellanåt får de de röda khmererna att framstå som fromma.

Azar är professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet och har gjort sig känd för att ta sig an lite udda ämnen. Han har skrivit om självmordsbombarnas, martyrernas och vittnenas historia. Själv blev jag tagen av hans bok ”Den koloniala bumerangen” (2006) som jag läste på universitetet. Azar skrev på samma gång rasande och elegant om hur kolonialismen alltid slår tillbaka mot kolonisatören. Det är temat även i denna bok; hans tes är att motståndet alltid ligger inbäddat i makten.

För det Azar egentligen vill göra i sin bok är att visa hur en slags planritning för kolonialism och antikolonialism skapas i slutet av 1400-talet. Som läsare börjar man genast dra paralleller. När Sepúlveda argumenterar för erövrarnas sak genom att framställa den som en slags räddningsaktion i civilisationens namn tänker jag på hur USA:s anfallskrig mot Afghanistan legitimerades med att man skulle upprätta flickskolor i talibankontrollerade områden. Likaså är det lätt att i Las Casas försvar för indianernas rätt att använda våld mot erövrarna se efterföljare som Franz Fanon och Malcolm X.

Azars bok innehåller en mycket intressant och ingående beskrivning av hur makt och motstånd hänger samman. Styrkan i den är med vilken precision Azar argumenterar. Det finns dock en rätt stor svaghet i boken och det är att den inte innehåller särskilt mycket nytt stoff. Att conquistadorernas förslavande av indianerna innehöll många grymheter är knappast några ”breaking news”. Likaså är historien om Las Casas och Sepúlveda berättad många gånger förut. ”Amerikas födelse” är med andra ord inte någon spjutspetsforskning. Det betyder inte att den är dålig, tvärtom är det en fin och lättillgänglig introduktion till det postkoloniala fältet. Och för den som inte läst om Las Casas tidigare är det nog drabbande att upptäcka hur hans rop om att det är rätt att göra motstånd skallrar genom seklerna.

Mer läsning

Annons