Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ale Möller kommer nog tillbaka

/
  • trogna anhängare. Många av Ale Möllers trogna anhängare i Gävle sörjde nog i går kväll när han avslutade sin tid som artist in residence på Konserthuset i Gävle.

Annons

Och så var det över. Ale Möller has left the building, avslutat sin sejour som artist in residence på Konserthuset, och jag tror att många av hans trogna fans, som köper en biljett oavsett vad det är om bara Ale Möllers namn står på den, lämnar den blå byggnaden med ett barns känsla när julaftonen är över.

Ale Möllers tid på Konserthuset har gjort mycket, tror jag, för att göra Konserthuset accepterat i Gävle, ja, även älskat. Han bjuder på en musikvärld som är långt ifrån den kommersiella standardrepertoaren, men även om det som placeras på scenen är svårt – strupsång lär aldrig få en godkännande ”Melodifestivalen”-nick av Christer Björkman – har Ale Möller en förmåga att slå in alla sina musikaliska paket med sådan glädje, lätthet och värme att även en operasångerska som Kristina Hansson mottas lika fint av publiken som en buskisbetonad beatboxare som Svante Drake.

Av dessa paket har Ale Möller sparat det mest spännande till sist, som man bör. Jag har inte sett alla hans föreställningar under dessa fyra år, men på papperet är det ”Oerhörda röster” som har lockat mest på förhand, en show vars idé är att samla musiker som har gemensamt att de ständigt bär med sig sitt instrument. ”En hyllning till rösten, det mest demokratiska instrumentet”, som han säger i presentationen.

”Oerhörda röster” kan också vara ”Ohörda röster”, för det är sällan som vi får höra samisk jojk, schweizisk joddling och mongolisk strupsång, och att höra dem på samma scen måste vara unikt.

Första delen består av en presentation av varje artist, där Ale Möller som en programledare tar in gäst efter gäst, med joddlaren Christian Zehnder först ut, följd av den ena rösttalangen efter den andra, med avslut i strupsångarna i Transmongolia. En artist som beatboxaren Svante Drake är kanske den artist, vid sidan av sopranen Kristina Hansson, som har den minst udda röstresursen, men han adderar humor till sitt muntrummande som höjer akten ett snäpp. Däremot är strupsången mest intressant som fenomen, och jag tröttnar mot slutet av den första akten.

Del två, som jag tyvärr inte hann se hela av, låter artisterna möta varandra, som i en trollbindande Strauss-duett mellan opera och jojk, samt en imponerande improvisation där Hosoo, Wimme Saari och Christian Zehnder möts.

Vi ska nog inte sörja allt för mycket över att jultomten Möller har dragit vidare. Jultomtar brukar komma tillbaka, även om det går något år emellan. Ale Möller har byggt upp en trogen publik i Gävle som det skulle vara konstnärligt, såväl som ekonomiskt dumdristigt, att överge.

Mer läsning

Annons