Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

All over, Beethoven

/

Annons

Olli Mustonen har som musiker och pianist tydligt geniala kvaliteter. Men som flera andra artister, vars begåvning vetter åt det geniala är han en knepig herre. Han kan till exempel ofta odla en torr, staccatopräglad klang, som gör musiken rent outhärdlig, samtidigt som han spelar med kuslig konsekvens.

Desto mer glädjande att på denna Beethoven-cd finna honom helt utan märkliga later. Han utnyttjar i stället sin extrema förmåga att kontrollera pianoklangen på det mest subtila och skimrande vackra vis. Förutom den tredje pianokonserten i c-moll spelar han pianoversionen av violinkonserten. Den konserten passar definitivt bättre som violinkonsert, men Mustonen formar de långa violinlinjerna med så vackra pianovalörer, att man ofta inte saknar fiolen.

Ännu en ny inspelning av den litet vanligare fiolversionen har också just utkommit. Den unga ytterligt begåvade georgiskan Lisa Batiashvili dirigerar dessutom själv sin orkester och gör det väl, även om det framför allt är med sin lysande vackra violinton hon övertygar. Av alla många unga kvinnliga violinstjärnor, som på senare tid spelat in Beethoven-konserten sätter jag ändå Hilary Hahn allra främst.

Att det redan finns mängder av mästerliga (och ännu fler inte så mästerliga) inspelningar av Beethovens symfonier bekymrar inte skivbolagen. Bis fortsätter sin fantastiska symfoni-svit med Minnesota Orchestra under Osmo Vänskä med tvåan och sjuan. Den spänst och entusiasm de utvecklar tillsammans särskilt i andra symfonin får mig att tappa andan av förtjusning. Den finske Sibelius-specialisten är för mig också nummer ett bland dagens Beethoven-dirigenter.

En varning däremot för Paavo Järvi i ettan och femman, han är en alldeles för hektiskt otålig herre för Beethoven.

Den unge engelsmannen Paul Lewis har fått förtroendet till något så anspråksfullt som att spela in Beethovens samtliga pianosonater på ett stort välrenommerat märke som Harmonia mundi.

Nu har den fjärde och sista volymen (med tre cd i varje) kommit, och den fullbordar en succé, som tagit alla med storm.

Lewis gör hela tiden lugnt och utan åthävor allt rätt. Från de första tidiga ungdomsstormande till de visionära sena sonaterna känner man omedelbart förtroende för Lewis alltid välbalanserade, i detalj genomtänkta men aldrig ett ögonblick slätstrukna spel.

Den sista cd:n innehåller som sig bör de tre sista sonaterna, op.109, 110 och 111. Samma tre sonater avslutar nu också den äldre och mer namnkunnige Andras Schiffs inspelningar av samtliga sonater. Det är inte lätt, för att inte säga omöjligt att rangordna de båda versionerna, men det självklart naturliga flödet hos Lewis attraherar åtminstone mig litet mer än det mer påtagligt intellektuellt genomtänkta i Schiffs i och för sig ytterst respektabla Beethoven-spel. n

Mer läsning

Annons