Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla hembygdssträngar dallrar på Träteatern

/
  • FEST PÅ FOLKTEATERN. Andreas Liljeholm i en bild från ”Jerfsölif”, en av Folkteaterns pjäser som repriserade sina musiknummer under veckans nostalgikonsert vid Hälsinglands träteater.

Nostalgiträffen i veckan på Hälsinglands Träteater kunde inte börjat festligare: Den kolossala spelmansdockan From-Olle störtade in, förd av dansande Järvsökvinnor

Annons

. Brita Björs var den som skötte spelmannens flera meter långa stråke. Med sina väl avvägda uppstråk och nedstråk var hon pantomimisk medspelare till Görgen Antonsson och hela teaterbandet med slagverk, stränginstrument och klaviatur.

Inledningsnumret ”Olles polska” skrevs av Jonas Olsson och Fredrik Lindh till 1996 års sommarhändelse, då Folkteatern Gävleborg började sin verksamhet i nyinredda Träteatern på Stenegård med folkmusikalen ”Ingen som jag”. Många minns det enorma målade skåpet som berättelser vällde fram ur. Och genom åren har Träteatern fortsatt att flöda av musik, dans och skådespel med färgsättning från bygden och en programmatisk blandning av amatörer och proffs.

Med Olles polska var kvällens konstnärliga standard satt, och inget kunde därefter riktigt mäta sig med inledningens bravur. Maja Wreidings fräcka framförande av Pila-Britas Blues kom bra nära. Där fanns också en riktig text att göra något av, och musiken var skriven till ”Jerfsölif” (2009) av Engmans kapell, nästan samma band som nu står på Träteaterns tiljor under tre dagar.

Martin Pareto är en gudabenådad skådespelare med säkerhet inför publiken. Här gjorde han en av de mer gripande fågelfängararior jag hört. Peter Oskarsons ”Trollflöjten” (1999) var ju en scenisk succé men ett musikaliskt misslyckande, delvis beroende på obalansen i duetter mellan folksångare och operasångare. Men när nu Martin Pareto, som är professionell skådespelare men amatör på opera, framförde Papagenos slagdänga till folkmusikensemble, var nivån helt rätt! Charmigt, välsjunget, småsorgligt längtansfullt.

Tommy Nilsson fick sin stund, när han tände ett ljus och berättade om Jonas Olsson och sin egen skådespelarkarriär i Järvsö. Enligt en tidning agerade Tommy som ”en berusad midsommarstång”, men nu i backspegeln har Tommy skrattarna helt på sin sida. Detsamma när landstingspolitiker ställer kultur mot sjukhussängar, och Tommy konstaterade ironiskt: ”Vi tycker ju att folk ska ligga på golvet!”

Publikens placering på längden i ladan, med scenen på andra långsidan gav en närhet och delaktighet. I ena hörnet fanns en stämningsfull och spännande installation skapad av Ida Björs med rekvisita och scenkläder från åren som gått.

Fredrik Lindh fick sista ordet med sin populära Hälsingevals. En riktig kalkon i min mening, men den får alla hembygdssträngar att dallra, och då får man vara nöjd. 

Mer läsning

Annons