Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blått men inget örhänge

Annons

i ett blått ljus när vi äntrade Gevaliasalen under fredagskvällen. Och det syftade naturligtvis på det stycke som hela konserten var döpt efter, Rolf Martinssons ”Shimmering Blue”, skriven direkt för kvällens solist Magnus Båge.

Verket, som framfördes i ett enda stycke, hade en mycket tät och kompakt struktur i orkestern. Det var fullt med disharmonier som gjorde det mystiskt och tungt, men däremellan också gav en känsla av lugn och trygghet. Efter ett tag satt jag dock mest och väntade på att få höra Båges unika och eget uppfunna munstycke. Och vilken häftig upplevelse det var att få höra dessa glissandoljud från en flöjt! ”Blue notes” fanns det därmed gott om, de som gett verket dess namn och som ligger mellan tangenterna på ett piano – glidtoner alltså.

och ner, hela flöjtens register utnyttjades. Och tekniken som Båge visade fram var formidabel. Det är en konst att spela höga, höga toner utan att det skär sig i öronen på åhörarna. Och som tack för de stormande applåderna fick vi ett extranummer, också av Martinsson. ”Energy” framfördes av Båge tillsammans med slagverkaren Glenn Larsson på cymbal, och var ett jazzigt stycke med sprudlande melodi.

andra komposition för kvällen var ett beställningsverk av Jacques Werup, en sorts bakgrundsmusik till hans text ”Vid tidens slut”. Författaren själv läste den mycket vackra och målande texten om skilsmässa med en nyanserad och känslofull röst. Och orkestern förstärkte känslorna med en sorgsen ton i blåset. De långa tonerna i stråkarna påminde om dem i det förra verket, lite kompakta och tunga.

Ambitionen att komponera ett nytt örhänge, som ”As time goes by”, uppfylldes inte. Melodin var vacker och sorgsen, men det lät som något man hört förut och inte direkt lika minnesvärt som förebilden. Utan Werups text står den sig nog ganska slätt.

då den fjärde symfonin av Beethoven. Och det ska väl vara Beethoven till att skriva två så totalt olika symfonier i stort sett samtidigt. Dels den ödestyngda femte symfonin, och så denna – så fylld med glädje och humor. Eva Ollikainen tyckte i alla fall att den var rolig att dirigera, hon log med hela ansiktet och nynnade med. 

 

Bodil Proos

Mer läsning

Annons