Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bo Lindes sånger – äntligen

/

Den första skivinspelningen med musik av Bo Linde kom ut hösten 1970 bara dagarna efter tonsättarens alltför tidiga död.

Annons

Det handlade enbart om två av hans sånger, ”Äppelträd och päronträd” och ”Den ängen där du kysste mig”, som fanns med på en Margot Rödin-skiva. Jag skrev om den då i Arbetarbladet och minns hur sorgligt det kändes, trots att de här två sångerna är så ljusa och charmerande.

Samma två sånger finns med på en ny skiva som just kommit ut och som är den första som helt ägnats Bo Lindes sånger. För detta förträffliga initiativ står mezzosopranen Susann Végh, till vardags verksam vid Kungliga operan, och pianisten Johan Westre. Cd:n upptar tjugo mestadels ganska korta sånger, och det hade funnits plats för flera.

Påfallande många handlar om barn, antingen för barn eller om barn för vuxna eller också andra naivistiskt enkla melodiska visor i traditionell stil, ofta till texter av poeter som var tämligen ”ute” vid den tid sångerna skrevs, till exempel. Jarl Hemmer eller Helge Åkerhielm. Bo Linde hade verkligen känsla för just naivistiska kvaliteter, och dem försökte han odla under den minst naivistiska epoken i modern svensk musik, femtio- och sextiotalen. Det var verkligen att gå mot strömmen.

Nu kanske vi har lättare att uppskatta den fräscha melodiken och den varma humorn i många av hans sånger. Sedan måste också erkännas att sångernas kvalitet varierar. Den oförlikneliga kantigheten hos Elmer Diktonius, ”Den lustiga våren”, lyckas han inte fånga i toner, och varför valde han en så misslyckad dikt av Karlfeldt som ”Gammal jul” att tonsätta?

Den i särklass längsta sången är en tonsättning av hela Elsa Beskows bilderbok ”ABC-resan”. Det är ett mycket charmfullt verk och borde vara idealiskt att framföra för en publik av fem-sexåringar med bilderna växlande på en skärm bredvid sångerskan.

Susann Végh har inte riktigt den varma rondör i stämman jag helst skulle önska mig i den här musiken, och det finns ännu mera charm att ta ut ur den, men det är ett fin insats hon gör, och Johan Westres bidrag vid pianot är ypperligt.

Mer läsning

Annons